Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En bangårdselegi. Av Helge Åkerhielm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BANGÅRDSELEGI
Av HELGE ÅKERHIELM
Vad har då jag att dikta om?
Ett ensamt själv djupt under brustna
skyar
ett år, då ödet vänt och månen sprängts
i blod?
Ett ensamt jag, som intet, intet hänt?
Nu gick ett tåg. Nu tjöt lokomotivet.
Snart skall det rassla mellan dunkla
gärden
och föra trygga roslagsbönder hem
till gården, korna, hagen, sommarängen,
vars sista blom nu står i höstlig prakt.
Själv har jag en gång färdats denna väg.
Mitt minnes väg är full av rasteställen.
»Vinpärlor sjöngo i kristalliskt glas»,
en hand i min, ett månblänk på en vik.
Men allt var likt en hägringsö i havet.
Nu bor här andra. Nu finns intet kvar.
Vad har då jag att sjunga om?
En ensam man på tysta
skymningsvägar?
Ett löv som darrar i en vindsval afton?
En fyr som blinkar mot ett öde gatt?
Min ungdoms dagar såg så många
händer,
jag såg dem nalkas, komma nära mina
och lösas upp i dunkel och i dimma.
Min tysta tanke minns så många vänner
som för en liten stund kom in i lampans
ljuskrets.
Så ropades de bort till andra vägar
och gick med snabba steg. Själv blev
jag tveksam kvar
och rev mig blodig emot snårens törne.
»Vinpärlor sjöngo i kristalliskt glas.»
»Du måste lämna sorlet, bifallsropen,
du måste lämna sångerna och skrattet,
du måste slåss som vi mot hårda öden,
du måste lida ångesten och nöden
om du skall bli, vad du var ämnad till.»
Nu rasslar tåget mellan mörka gärden.
"412
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
