Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Harald Beijer, en ropande röst. Av Elisabeth Tykesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald Beijer, en ropandes röst
han någonsin gjort. Greger Burenberg
kom-promissar gång på gång med sitt samvete
för att slippa bråk.
Människan vilseledes också av sin kalla
beräkning. Harald Beijer vet att klokheten
är blind. Det till synes mest förnuftsmässiga
visar sig i hans böcker vara höjden av
oförnuft. Då Helmer Gallo ser allting störta
samman ger han förnuftet underkänt. Han
ser oförnuft och slöseri runt omkring sig men
han ser också att man måste vara oförnuftig
för att få leva och känna levande varelser i
kontakt med sig.
Endast då en människa nått full insikt om
sig själv och har mod att leva efter denna
insikt kan hon ge något åt sina medmänniskor.
Två gånger har i Beijers författarskap det
stora livgivande under skett som av en
romanfigur gör en levande människa och båda
gångerna äro dessa figurer så skapade att de
varken kunna ljuga eller hyckla. Tobias
Jokkum och Paniken äro sanningens
representanter och representanter för det
problem i Beijers författarskap som skulle kunna
kallas Prometevsproblemet, detta hur
människan skall kunna finna sin väg och taga
vara på sin själ. Paniken känner sig såsom
kyrkoherde i egen församling, »självständig
och oavsättlig» såsom inspärrad i helvetet.
Som avsigkommen student har han räddat
något av friheten, »stulit och i tre år njutit
den gudomliga elden». Han har levat som en
slusk men det måste en verklig Prometevs
kunna göra.
Paniken är inte någon fullt utförd figur.
På de sista sidorna i »Brita i äktenskapet»
står han inför den frälsningsprocess som
måhända skall göra honom till den han är
ämnad att bli, i uppror mot sitt ämbete och
i uppror mot sitt äktenskap. Tobias Jokkum
är den fullt utförda Prometevsgestalten.
Hans uppgift är att ge sig själv åt
människorna i en melodi. Han skriver denna melodi,
som kommer människorna att le mot varandra,
som värmer och ger styrka, som kan »sjungas
i glädje och sorg, i förtvivlan och extas» och
begagnar sig därefter lugnt av det stilla
privilegiet.
Under femton år förvillar sig Tobias Jokkum
från sin väg och lever som ordentlig och
skicklig kontorist och en kvinnas försörjare.
Då han förstår att Annie aldrig älskat honom
känner han en stor befrielse. Scenen är en
av de vackraste Beijer skrivit. Tobias sitter
tyst och hans första tanke gäller inte den
förlorade illusionen utan den pendyl Annie
nyligen envisats att de skulle köpa. Han
tänker: »Varför betalade man fyrahundra
skillingar för en klocka, när man kunde titta
gratis på närmaste kyrktorn.» Sedan tar han
ned sin gitarr från väggen där den hängt
orörd i femton år. Dagen efter köper han för
tusen skillingar en gammal spansk gitarr med
en ton som »flytande ljust guld».
Tobias Jokkum blir sig själv trogen och
under utsvävningar och yttre förfall växer
hans personlighet enhetlig och stark. Hans
problem är varje människas men i särskilt
hög grad konstnärens problem. Den som inte
kan vara ensam och hungrig, den som inte
kan vara absolut sig själv och exponera sig
själv ut- och invändigt är inte konstnär
och kan inte ge människorna den befrielse
som det är konstnärens uppgift att ge. En
konstnär skall tjäna liksom alla människor
skola tjäna.
Harald Beijer är rösten av en som ropar
ut ett budskap större än han själv, så stort
att han ibland inte orkar med att formulera
det. Han har här och där i sina böcker ord
om tro, tjänande och offer, dunkla men
betydelsefulla ord. Han talar aldrig om vad
tron är men han visar dess verkningar. De
äro den »självförglömmelse» och
»självuppoffring», det tjänande »till yttersta slutet»
som den unge katolske prästen i »Joos
Riesler» talar om och som Joos på sitt sätt
omsätter i praktiken genom att ge sitt liv
för den största av alla idéer, sanningens.
De äro också den förmåga att lida
människornas lidanden, att dela hundrade andra
själars liv och den njutning av glädjen att
kunna offra allt som kommunisten Cornelius
Sertor får uppleva efter sin omvändelse.
Det största är att offra. Den lilla Leni i
»Kellermanns», som blir en stor skådespelerska
vilken genom att taga på sig alla lidanden
och genomleva dem ger befrielse och glädje
åt andra, tror på människans skyldighet att
offra sig. Men hon måste glömma att hon
offrat, hon får inte bli sådan att hon »göder
sitt självmedvetande» med tanken på offret,
sådan att hon »avnjuter sin personliga storhet».
Förmågan att offra sig är inte någon
förtjänst, den är en gåva. Likadant är det med
förmågan att älska. Greger säger till Brita
att han ingenting har att förebrå henne,
»du kan inte vara annorlunda än du är»,
och Sixten Krogh skriver nästan samma ord
i avskedsbrevet till sin fästmö.
429
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
