Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sanning, makt och världsfred. Av Anders Karitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anders K ar i t z
sökte gudomens eller världsförnuftets väg i
de eviga lagarna för stjärnornas rörelser och
för de mekaniska förloppen. Hegel däremot
ser gudomens ledande förnuft icke i naturen
utan i historien. Denna är det verkliga som
tillika är det förnuftiga.
Historien —- ordet betyder för vår
generation inte längre ett förflutet varom vi läsa i
historikernas skrifter. För oss är historien i
stället något som utspelar sig inför våra
ögon och vari vi äro invecklade — till vårt
väl och ve. Vi fråga oss också åter och åter:
är historien verkligen den gudomliga
världsandens väg? Ha vi där att se den stråt som
utstakats av det gudomliga världsförnuftet,
vars verktyg nationer och människor äro?
— Eller är historien ingenting annat än ett
fruktansvärt dokument om mänskliga,
allt-förmänskliga egenskaper: instinkter, drifter,
begär ?
Jämte den motsats till Hegels åskådning
som upplysningsfilosofien företer varsnar man
en annan — lika otvetydig — motsatsen
mellan Hegel och Kant. Enligt den senare
sammanfaller icke det varande eller verkliga
med det förnuftiga. Blott det som bör vara
är förnuftigt. Därför leder oss inte naturen,
såsom vi varsebli och fatta denna, till det
sanna varat. Dit leder oss endast vetandet om
vad vi böra göra, det praktiska förnuftet,
samvetet. Med och i samvetet möter oss
återigen tron men här icke tron på det
uppenbarade ordet utan »den praktiska
förnuftstron*.
Gentemot denna tankegång ställer Hegel
sin lära att det fastmer är det varande som
fäller utslaget om vad som bör vara, med
andra ord om vad människan bör göra. Det
varande, den historiskt uppkomna rätten
står över det som bör vara. Den historiskt
tillblivna seden betraktas som högre och
anses vila på säkrare grund än den osäkra
insikten hos ett blott och bart individuellt
samvete.
Vad är sanning? — Det svar Hegels filosofi
ger på den frågan lyder: vägen till sanningen
är den väg historien leder oss. Sant är vad
som motsvarar den historiska situationen.
— Man ser hur detta Hegels sanningsbegrepp
står i motsats till sanningens tidlösa evighet
såväl i religionens trosomslutna ord som i
matematikens klara och tydliga idé. All
sanning är tidsbunden. Det finns därför ett
relativistiskt drag i Hegels uppfattning.
Sanningen blir en funktion av historien, alltså
av tiden. Emellertid hindrar Hegels
relativism honom ingalunda från att tillskriva sin
egen filosofi absolut sanning.
Men Hegels sanningsbegrepp står även i
motsats till den individualistiska
skepticismen och dess relativisering av sanningen. —
Han hävdar motsatsen till Protagoras’ sats
att människan, den mänskliga individen, är
alltings mått. — Hegels filosofi är
antiindi-vidualistisk i den mest utpräglade
bemärkelsen, den är kollektivistisk. Den gör kollektivet
till alltings mått och sätter det till domare
över individen. Hegel uttalar sin
förkastelsedom över den rotlösa individen som är enbart
individ.
Den sociala revolutionsfilosofien ocli de
moderna ideologierna.
Till sitt väsen och sin karaktär är Hegel
konservativ. Det slutligt avgörande
kollektivet, det jordiska förkroppsligandet av den
gudomliga auktoriteten är den moderna staten,
ämbetsmannastaten. Bevara och vidmakthålla
står som dess motto.
Men trots denna konservatism framgår å
andra sidan den sociala revolutionens filosofi
hos Marx och Lassalle ur Hegels lära. För de
två förstnämnda är icke nutidens ståt utan
framtidens klasslösa samhälle det kollektiv
som ytterst fäller utslaget om rätt och orätt,
om sant och falskt. När detta kollektiv, som
uppstått ur proletariatet, satt sig i
besittning av makten, har historien tillryggalagt
vägen uppåt och funnit lösningen på
motsägelserna.
Det är mer än hundra år sedan Hegel dog.
Men vår tid kämpar med hans skugga. Nu
till dags finna Hegels tankar mycket mer
tillämpning än under hans egen livstid, ja,
till och med mer än på det kommunistiska
manifestets tid. Den totalitär a staten —
det är just slagordet inom den moderna
hegelianismen. Liksom den absoluta furstemakten
enligt Hobbes skulle ha avgörandet i alla
religiösa och moraliska frågor, så bestämmer
den totalitära staten rent av vad som skall
kallas sant och falskt. En dylik ståt, som är
allt i allo, förkunnar ånyo en tro, men tron
på den själv, på dess eget ord, icke på ett
uppenbarat gudomligt ord. Den förbjuder
tvivlet och förbjuder varje annan väg till
sanningen.
En viktig beståndsdel i den här antydda
läran av Marx utgör den materialistiska
historieuppfattningen. Enligt den teorien är
434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
