Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Pseudonymen Hilja Kahila. Några drag ur Arvid Järnefelts liv 1916—23. Av Erkki Vala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erkki V a I a
framförde sitt budskap. Och så »erövrade»
han Storkyrkan -—■ en händelse som gav
hela Helsingfors en förnimmelse av
revolution. De tal han höll i Storkyrkan trycktes,
och lästa under fredliga förhållanden är det
ord av levnadsvisdom och filosofi, som dock
säkerligen föreföll utopiska om man hörde
dem mitt i stormen.
Inbördeskrigets tid var tung för Arvid
Järnefelt. Visserligen skriver han Hilja
Ka-hilas »Mina ungdomsminnen», men hans
tankar är långt borta. Slutligen, våren 1919,
kommer den stora krisen . . . Författaren
vandrar rolös i Helsingfors, och i ett brev,
daterat 6 mars, skildrar han sina stämningar
från den tiden.
Han har helt förkastat tanken att vilja
och ansträngning skulle kunna förändra
omgivningen. Om en för honom betydelsefull
dag i Helsingfors berättar han följande:
Jag beslöt att fasta, på det att varken kaffe eller
frukost eller middag skulle störa min frihet. Om
morgonen kom jag ut på gatan vid Eeros1 bostad,
och undrade vart jag skulle bege mig. Först tänkte
jag gå genom staden till Sörnäs, men då det föreföll
alltför avsiktligt, beslöt jag gå i motsatt riktning,
till en för mig fullkomligt okänd stadsdel. Jag
hamnade på en solbelyst lugn gata (annars blåste det sträng
nordan). Var det detta jag kommit för att njuta,
tänkte jag. Jag har verkligen sällan njutit så intensivt
av luften och tillvaron och frihetens fullkomning.
Nu betraktade jag de mötande arbetarhustrurna:
kanske uppenbarar sig slutligen en uppgift även för
mig, då jag på detta sätt kastat mig ut i »Faderns
uppdrag». Borde jag tilltala dem? Nej. De gå i alla
fall för att ställa sig i kö någonstädes, jag skulle
bara fördröja dem ... Då hörde jag häftig gråt: en
liten gosse skjuter en sparkstötting framför sig och
skriker för full hals. Vad fattas dig? Jag fryser om
händerna. Händerna håller verkligen på att förfrysa.
Yi gnider dem, värmer dem med mina vantar. Så går
vi tillsammans till småbarnsskolan dit han var på väg.
Vi kommer överens om att jag tar hand om
sparkstöttingen och han sedan återvänder från skolan med
händerna i fickorna.
På detta betagande sätt skildrar Järnefelt
sina strövtåg. Den lilla gossen han hjälpt
är begynnelsen till större händelser, han
träffar människor, vanliga enkla arbetare i
vars sällskap han trivs. Och så fattar han
ett plötsligt beslut. Han förklarar sig avstå
1 Eero Järnefelt, son till författaren, bar samma
namn som den kände konstnären professor Eero
Järnefelt, bror till Arvid och Armas J.
från all sin egendom och från sitt hem. Hans
uppgift är att under denna Finlands nödtid
vandra från plats till plats, förkunnande
broderskapets evangelium, det är hans
övertygelse. Den andra april besvarar han sin
äldsta dotters ängsliga fråga hur far
egentligen mår:
»Broderskap förkunnar jag från stuga
till stuga. Det går utmärkt att göra det nu
då jag icke är rikare än någon annan.» Och
han uppmanar dottern att skriva till honom,
under adress Orimattila postkontor, poste
restante.
Arvid Järnefelts strövtåg i Nyland ändar
likväl med att han slutligen återvänder till
sin familj på Rautala i Lojo. Där har han
16 oktober 1920 skrivit ett brev som andas
sorg och hopplöshet.
Här på Rautala kan jag ej ägna mig åt annat
än kroppsarbete, ty mitt samvete skulle ej mera
tillåta mig att utföra andligt arbete i annat sinnelag
än det högsta, d. v. s. som hemlös. — Än en gång
vill jag försöka mig på »kyrkligt» arbete, romaner,
men hyser mycket litet hopp om att det skall leda
till något. Arbetets motiv har blivit allenarådande,
och blott kroppsarbete förorsakar ej smärta, fastän
det heller ej kan tillfredsställa — det litterära åter
pinar mig, och det känns som om jag med vett och vilja
skulle avlägsna mig från livets källor då jag gör det.
Diktartragiken har nått sin kulmen: Arvid
Järnefelt förnekar hela det litterära arbetets
mening.
Denna av inbördeskriget förorsakade
depression varade länge. Från Berlin, dit han
rest för att besöka sin andra dotter, skrev
han i december 1922 till hemlandet:
Ett sådant dagdrivarliv har jag ännu aldrig fört.
Nog har jag skrivit så smått (t. o. m. skönlitterärt)
men det förefaller oväsentligt, ej som sådant som
måste göras . . . Jag är ej riktigt vid mina rätta krafter.
En obeskrivlig trötthet har bitit sig fast i mitt inre,
och såsom på solens uppgång väntar jag befrielsen.
Och naturligtvis skall jag befria mig, men när och hur?
Kanske först då jag får komma bort från detta Berlin.
Lycklig du, som ej behöver vara här.
Våren 1923 återvände Järnefelt till Rautala.
Den svåraste krisen var nu överstånden. År
1924 utkom skådespelet »Sointula» och år
1925 romanen »Greta och hennes Herre»,
som i finska folkets medvetande åter
upphöjde Järnefelt till den store författare han
alltid varit.
440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
