Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hur Nietzsche började. Av Melker Johnsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur Nietzsche började
laste delen av sitt väsen, förenat med de
ädlaste delarna av hela nationens samfällda
väsen.» Citatet är inte, som man skulle
kunna tro, ur Tragediens födelse utan från
Wagners egen skrift om Konsten och
revolutionen (1849). Det blev principiellt inte
mycket att tillägga för Nietzsche, utom
naturligtvis vad Wagner hade
underförstått, nämligen att antikens anda skulle
återuppstå och det verkliga Tyskland
pånyttfödas genom honom.
Tragediens födelse framträder som en
historisk studie över den antika tragediens
uppkomst och undergång, men det verkliga
perspektivet är betydligt vidare:
författaren vill förklara konstens och kulturens
väsen överhuvud taget. Han säger, att vår
tillvaro behärskas av två principer, den
dionysiska och apollinska, som vanligen
bekämpar varandra men försonas i det stora
konstverket, den grekiska tragedien. Den
förra framgår psykologiskt ur rusets extas
eller orgiastiska yra, den senare ur drömmen
med dess plastiska bilder och former. Om
krafterna här i viss mån håller varandra i
jämvikt, inträder däremot på det
metafysiska planet en tydlig förskjutning till
den ena partens förmån. Dionysos är den
stridande, Apollon den försonande kraften.
Men så tillvida att motsättningarna aldrig
upphävs, blir den stridande Dionysos det
egentliga tinget i sig, varur de apollinskt
klara gestalterna dyker upp endast som
empiriska företeelser och snart åter förgår.
Nietzsche är med dessa tankegångar
samtidigt Schopenhauers anhängare och
motståndare. Dionysos personifierar närmast
viljan, Apollon föreställningen. Men
paral-lellismen är inte fullständig. Schopenhauer
tillbakavisar konsekvent viljan, det i sig
onda, medan grundsträvandet hos Nietzsche
trots alla motsägelser är att övervinna den
buddistiska viljeförnekelsen. Den
oföränderliga dionysiska världsgrunden kan
inte upphävas — icke-varat, Schopenhauers
Fotografi taget 1868, när Nietzsche pd
grund av ett olycksfall efter fem månader
blev frikallad från värnplikten.
Nirvana finns inte — och Nietzsche är i
det fallet konsekventare än sin läromästare.
Han kunde därför senare hävda, att redan
Tragediens födelse visade, »hur grekerna
blevo färdiga med pessimismen — varmed
de övervunno den». Denna grekiska
anti-pessimism, författarens egen, är dock av
ett egendomligt slag:
Greken kände och förnam tillvarons skräck
och fasa: för att överhuvud taget kunna leva
måste han framför denna tillvaro ställa den
olympiska världens glänsande drömväsen. Det
oerhörda misstroendet mot naturens titaniska
makter, den över allt vetande utan försköning
tronande moiran, den store människovännen
Prometeus’ gam, den vise Oidipus’ förskräckliga öde,
förbannelsen över atridernas släkte, som tvingar
Orestes att mörda sin moder, kort sagt hela denna
skogsgudens (Dionysos) filosofi jämte exemplen
från myterna, varigenom de svårmodiga
etruskerna gingo under [?] — allt detta övervanns
alltjämt på nytt av grekerna genom olympiernas
467
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
