Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Diktaren och hans instrument. En Hjalmar Gullberg-studie. Av Lennart Göthberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lennart
Svarta segel hade skeppet som jag såg i drömmen.
Styrman bjöd mig dit, hans roder var med granris klätt.
Innanför hans sjömanskappa, som gått upp i sömmen,
syntes några kotor i ett gammalt styvt skelett.
Och jag steg ombord och fördes bort på obefarna
vägar i ett bottenlöst och strandlöst vattendrag.
Där fanns ingen horisont, det skulle aldrig klarna.
Där fanns inga väderstreck och ingen morgondag.
Någonstans i denna rymd försvann det sista klara
ljudet av min andning, som var flämtande och kort.
Och jag låg och tyckte allt var som det skulle vara,
medan båten utan fläkt av någon vind gled bort.
Andra bilder, som Hjalmar Gullberg
finner för sin upplevelse, ger uttryck åt samma
tomhet och död. I dikten »Serenad» låter
han den poetiska inspirationen komma i en
sydländsk älskares gestalt för att sjunga sin
sång. Men den kommer inte till en ung och
levnadsglad människa. Hennes hår är
silvergrått. Den tid, då hon levde, ligger bakom
henne. Man fångar hennes uppmärksamhet
genom att tala till henne om det, som är
förgånget. Det tillkommande existerar inte.
Den mest adekvata symbolen Hjalmar
Gullberg kan finna för sin situation, när han
i underkastelse under makterna sagt nej till
sitt liv, är — mannekängen.
Men om nu den poetiska inspirationen
enbart vore en funktion av det som här kallats
det demoniska, skulle diktarens instrument
snart slås sönder av sig självt genom
ensidighet, sterilitet och död. Nu är det inte så. lika
mycket som diktaren står i förbindelse med
de kaotiska djupen, lockas och dras han att
bli ett redskap för det överjordiska, det
gudomliga. Han måste — det är hans
begränsning — överskrida gränsen till underjordens
värld för att kunna dikta:
Diktare är jag: allt hände mig förr.
Men så upplever han det nesliga i sin situation
och dras mot en annan värld:
Din fader, som bor i det fördolda, står kanske bak
väggen till ditt rum;
han hör vad du längtande ropar efter, också om
din läpp är stum.
Aldrig har Hjalmar Gullberg med ordet
»fader» tilltalat underjordens härskare. En ny
fas i händelseförloppet har inträtt.
I dikten Bedragaren talar Hjalmar
Gullberg om »en gömd fiol, där sträng vid sträng
svänger mellan andakt och revolt». De två
sista orden kan tjäna som nyckel, när det
gäller att bedöma inspirationens karaktär.
Revolt är den demoniska ingivelsens
kännetecken. Revolt mot det gudomliga och det
mänskliga. Mellan inre upphetsning och
sinnlig yra å ena sidan och bitter resignation och
tomhet å andra sidan pendlar den. Besatt av
det gudomliga däremot reagerar diktaren med
en känsla av lugn och trygghet •— som hade
han återfunnit ett förlorat hemland. Andakt
är det adekvata uttrycket för vad han nu
känner:
En hemlandsvisa
spelas från okänd kust,
främmande och förtrogen
på samma gång.
Även här gäller det för diktaren, att han
måste lämna vardagens tillvaro, om han vill
finna denna värld. »Jag tänker ge mig ut på
en lång resa»:
Jag tycker det ropas efter mig långt borta, jag vill dit.
Jag tror mig i stånd att fördraga en hel del
besvärligheter för att komma fram.
Jag känner mig så lätt om hjärtat, en tyngd har fallit
från mitt bröst.
Det är, som om en stor glädje väntade på mig
någonstans.
Mitt under den dionysiska vran och den
resignerade melankolien malde tankarna i
diktarens inre, att det kunde finnas även en
annan värld. »Det är inget förhastat beslut.
Jag har umgåtts med planen länge, fast jag
inte kunnat säga det öppet förrän nu.» Han
vet ingenting om var denna värld är belägen:
»Jag har förberett allt utom själva resrouten:
vart det slutligen bär hän, får jag försöka
leta ut efter hand.» För så lösa boliner brukar
man inte ge sig ut på långfärd i
verklighetens värld. I poesiens är det annorlunda.
Hjalmar Gullbergs första diktsamling är
fylld av skärande disharmonier. Ur härda
personliga upplevelser har han byggt upp en
metafysisk bild av tillvarons härskande makt,
en alltigenom grym gudsbild. Den kommer
väl tillbaka i hans senare diktning men redan
i hans andra diktsamling, Sonat, kan man
lägga märke till hur atmosfären har
förändrats. Gullberg har under sina forskningar i
religionens värld funnit en personlighet, som
hållit måttet och blivit det konkreta
objektet för hans tro, Kristusgestalten, som han
i sin diktning åter och åter skall komma
tillbaka till:
Rödaktigt lyktsken glänser
på frusen trottoar.
Långt bortom tidens gränser
ett ögonblick jag var.
Jag hörde bortom tunga
grå fält och vattendrag
en herdeskara sjunga:
ett barn är fött idag!
488
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
