Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
och så en klarhet som en fin blåstruken
sakristiedörrs,
oändligt klar också den
fast bara en stängd dörrs blånad.
Men intet mäter sig med sällhetsdjupet i det blå
mellan stupade molnkuster gent över solens
kvarter.
Som de utvaldas lovsång inför tronen väller det
in i jordiska hjärtan.
I den vackra dikten »Vinterkväll» fångas
däremot nästan ängsligt noggrant varje
färg-och stämningsnyans i landskapsbilden:
Långsamt sänker sig mörkrets djupblå draperi,
redan snudda dess fransar vid trädens toppar.
I pärlemorskimrande klänning med grannröd fåll
flyr dagen, trånsjuk blickande tillbaka
mot sin kortvariga leks tummelplats.
Glasspröd klingar snön i gatans klyfta.
Framför mig som på en övergiven seen
uppdyka i hörnet två vandrare.
»I morgon alltså —.» Som ett källsprång,
oväntat genombrytande tystnadens isskorpa,
bringa orden förborgat liv i dagen.
Underligt stora hänga de en sekund i luften.
„— vid soluppgången —.» Bakom husradens
skumma kuliss
dyker källan tillbaka i sin gömma.
Hopbiten ställer sig vinternatten på vakt
över en hemlighet att överräcka åt dagen.
Det är en skillnad mellan syntetisk och
analytisk konst. Denna stilväxling är inte
bara en fråga om litterär teknik, den är
uppenbarligen ett uttryck för väsentliga drag
i författarens egen natur. Eklund är en
analytiker, som försjunker i grubbel, men
längtar till omedelbarhet och den intuitiva
klarhetssynen. En del centrallyriska dikter i
»Gissel och möjor» ger uttryck åt hans
självförakt; i andra stegrar sig hans självkänsla i
trots och når upp till övermänniskans alphöj d
med dess rundblick över vardagsmänniskornas
djupa dalar.
Hur djupt förälskad Eklund är i vardagens
verklighet, i sol och luft, i gräs och blommor
tolkas vackert i dikten »Krymplingen». Den
uslaste tillvaro gömmer på kostbara
rikedomar för den människa, som har kvar
barnets sinnen — med andra ord är en poet:
Av möjligheter svämmar dagen över.
Dess första skygga ljus mig visar klart
vad mäktigt enkla ting jag fått behålla:
helt simpla stenar som blev kostbarheter.
Nej, rikare än jag är ingen dödlig
Jag kan ej tacka nog den Gud som slog mig.
Inte ens denna litterära eremits dikt har
dock helt kunnat undgå att få färg av
tidsskeendet — men detta är sett långtifrån,
under stora filosofiska perspektiv. I några
rader har naturens skönhet kontrasterats mot
människans ondska:
Kom, på krigsstig dra vi genom skogen!
Präktigt slagfält blir den väna äng.
Alltför fagert, alltför rent och takhögt
är det stora sommarhem vi fått.
Eklunds diktsamling har ett mycket rikt
och skiftande register. Den är gissel och möja,
ironi och lyrik. Det är en av den
finlandssvenska litteraturens intressantaste
diktar-profiler, som avtecknar sig i denna bok.
Rabbe Enckell är i sin diktsamling
Lutad över brunnen samma litterära särling
som tidigare. Enckells lyrik är en dikt för
de invigda. Det är få som rör sig med så
raffinerade poetiska effekter som han.
Särskilt högt når han i denna bok i sina många
olika variationer över klassiska temata.
Men varför har författaren fyllt en del
lyriska meditationer med rimmerier av denna
art:
— Dock, diktarn är en kräsen man.
Han leker lätt med tonen,
förnimbar knappt vid den cancan,
som dansas av epigonen.
I dylika dikter är varken tanken eller
formen Rabbe Enckell värdig.
Barbro Mörnes lyrik i Trädet i
vinternatten är spröd och vek. Versen får ofta visans
melodiösa sving. Naturen spelar en mycket
stor roll som inspirationskälla för
författarinnan — i detta hänseende är hon lik sin
berömde fader. Trädet i vinternatten är
emellertid inte bara ett verkligt träd, det kan också
uppfattas som en symbol för det levande
hjärtat, som trotsar ondskan i världen och
djupast inne bevarar något av kärlekens anda.
Som ett exempel på Barbro Mörnes
omedelbara, mjukt kvinnliga lyrik skall vi här
citera dikten »Du karga värld, du hårda —»:
Du karga värld, du hårda,
i onda hjärtats tider!
Med is i tåg och tackel
vårt gamla drömskepp glider.
Vi se mot Vintergatan,
mot stjärnan Mars, den röda.
Vi spana mot det tomma
och räkna våra döda.
De tyckas alla viska,
de tyckas alla tala
detsamma, blott detsamma
till skyn, den vintersvala:
576
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
