Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Beethovens dödsmask. Av Massimo Bontempelli. Auktoriserad översättning från italienskan av Karin de Laval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M a s s i m o Bontejnftelli
Symfoni nummer tre börjar soin bekant
med ett markerat staccato. Lavinia
hamrade av alla krafter med båda händerna
på tangenterna — den ena i basen och den
andra i diskanten. Hon spretade med
fingrarna, lyfte händerna högt i vädret
och högg in med förnyad styrka ■— men
utan resultat.
— Vad i all världen . . .?
Pianot teg obevekligt. Hela klaviaturen
hade plötsligt blivit som förstummad.
Mållös av skräck stirrade hon ner på den. Jag
gjorde sammaledes. Också notliäftet stirrade
ned från sin upphöjda plats med
hundratals små svarta pupiller. Alla stirrade vi
ner på klaviaturen.
Lavinia upprepade försöket. Så slog hon
händerna för ansiktet och brast i hysterisk
gråt. Jag skyndade mig att trösta herme
så gott jag kunde.
— Det är säkert någonting som gått
sönder inuti, löd min något krassa
förklaring. Det är därför det inte går att
spela längre. Jag skall genast se till att
det blir lagat. Låt mig titta ett slag . . .
Jag studerade mekanismen ingående,
dock utan att lyckas upptäcka felet.
Lavinia ville ovillkorligen att jag skulle
hämta en pianoreparatör. Han lovade
komma dagen därpå.
Den natten sov hon relativt lugnt.
Reparatören infann sig följande dag, som
överenskommet var. Inte vet jag vad det
var för fel, men han vände ut och in på
så gott som hela instrumentet, lappade
ihop det igen och förklarade att allt var
som det skulle.
Sedan han gått sin väg, satte sig Lavinia
framför pianot igen. Hon spelade den ena
skalan efter den andra, upp och ned och
fram och tillbaka. De vällde fram som
sprittande vårbäckar över grönskande fält.
Så kom turen till några eleganta
salongs-stycken. Tonerna flämtade och skälvde
under hennes fingrar som ödlor en solig
sommardag. Lavinia var överlycklig.
— Hör, nu kommer »Trean», förkunnade
hon. Eller vill du kanske hellre höra någon
annan?
— Det gör mig alldeles detsamma,
svarade jag med en röst, som jag förgäves
ansträngde mig att göra stadig.
— Här kommer den. . .
Jag kände mig plötsligt på gott humör
igen —• utan att egentligen veta varför.
Hela rummet tycktes mig höljt i ett
rosafärgat skimmer. Jag lyssnade spänt, med
ögonen alltjämt i boken.
Men till min outsägliga häpnad teg
pianot även denna gång. Lavinia gjorde om
försöket, och från instrumentet stego, litet
osäkert och tvekande till en början, de
första smäktande tonerna av en
Strauss-vals, den gamla välbekanta »An der
schö-nen blauen Donau». Så blev det åter
dödstyst i rummet. Vettskrämd ropade hon
på mig.
-— Ja, vad vill du?
— Kan du säga mig vad det var jag
spelade ?
-—• Jag tror att det var ouvertyren till
Barberaren i Sevilla. Och så var det en
vals av Strauss.
— Men ... jag förstår inte . . . hör du . . .
— Ja, vad är det?
— Vad är det här då?
Hon pekade på nothäftet, där det med
stora bokstäver tydligt stod att läsa längst
upp på titelbladet:
symfoni n:o 3.
Allegro con brio. L. v. Beethoven, Op. 55.
■—■ Vad är det här för något ? frågade hon
ängsligt på nytt.
— Symfoni nummer tre av Beethoven.
Det står ju tryckt där.
•— Men det är ju den jag spelar, ropade
hon alldeles utom sig och lyfte händerna,
som likt ett par utsvultna gamar slogo ner
på tangenterna, i ett b-mollackord. Så
försökte hon om igen, hela tiden med
ögonen stadigt fästade på nothäftet.
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
