Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmer
mest förströdda leende — ett par
stockholmsutsikter sågo ut som Turnerska
venedigvisioner, och en hetsigt flammande strandbild
tycktes härstamma från en planet östan för
för sol och västan för måne. Men den
konstnärliga logiken i dessa ting lyste ärlig och ren.
Gunnar Ruda framträdde i
Konstnärshuset med sympatisk flärdfrihet i ting, som
röjde förälskelsen i landskapet, antingen det
nu var fråga om en vinterutsikt från hans
fönster i Gamla stån eller en känsligt
genomförd studie från luft- och valörmålarnas
Eldorado, Öland.
Salongen Modern konst i hemmiljö
markerar allt klarare sin betydelsefulla roll som
göteborgskonstnärernas experimentscen i
Stockholm. Där framträdde sålunda i januari en
mjukt förfinad idylliker, Ragnar Falk, och
i nästa månad den om vissa unga norska
målare påminnande Carsten Hvistendahl.
Genom sin moder har ju också Hvistendahl
rotfast kontakt med norsk konstkultur och
han förvaltar sitt pund väl. Han har god
dekorativ balans och ofta en sval och ren
klang i den koloristiska uppbyggnaden. Av
särskilt intresse denna gång var en serie
bretagnemotiv, som tycktes draga nytta av
konstnärens säkra kompositionsförmåga.
En utsökt koloristisk begåvning röjer
Sigurd Möller. I början av året fanns en
verkligt tjusande kollektion av denne kräsne
målare att bese i Svensk-Franska
konstgalleriet tillsammans med psykologiskt och
måleriskt intressanta porträtt av Eva Rundlöf
och parisfärska abstrakta kompositioner av
Siri Rathsman. Man är inte i Sverige
bortskämd med inblickar i detta slags måleri,
varför hennes eggande linjerytmik och
spirituella lek med abstrakta färg- och
formelement tilldrog sig livligt intresse. Detsamma
gäller den märkligt begåvade unge tjeckiske
målaren Endre Nemes, som utställde separat
sina bizarra men koloristiskt raffinerade
kompositioner hos Stenmans dotter efter att först
ha visat några smakprov i konstbaracken vid
Nybrokajen på utställningen »Konstnärer i
landsflykt», för övrigt ett mycket eggande
mixtum compositum av skulptur, måleri och
teckningar av i landet verksamma
utlänningar. Tyvärr medger icke krönikans
utrymme ett vidlyftigare omnämnande av
denna samlingsutställning. Bland
skulptörerna hävdade sig den formsäkre tysken Karl
Helbig i några förträffliga porträtt och i en
vackert komponerad relief i päronträ. Även
Ingeborg Bühlers »Huvud» i gips hade
förtjänster i sitt energiskt genomförda studium.
Bland målarna voro nog norrmännen de för
svensk publik mest attraktiva, t. ex. Sverre
Eklund, Karsten Keiseraas och Harald
Risberg, vilka var för sig röjde impulser,
som vi känna igen i det unga svenska
måleriet.
Gävlemålaren Pär Lindblad utställde i
januari i Galerie Moderne. Till en början
irriterade nog hans monomana kärlek till grönt i
alla variationer, gärna ställt mot sordinerat
purpurdunkel och ett romantiskt blåskimmer
— det hela tycktes skvallra om litet billiga
spekulationer i t. ex. den originelle Ragnar
Perssons lyriska klärobskyr. Men, hur det nu
gick till, vid förnyad bekantskap avslöjade
mer än ett av de utställda verken, särskilt
landskapen med figurer, en egen stilla
skönhet med tydlig orientering åt den romantik,
som allt mer börjar göra sig gällande i nutida
svenskt måleri vid sidan om den renodlade
färgkonsten — i en föregående konstkrönika
berördes denna tendens hos »sex unga
romantiker», som i höstas utställde i Uppsala.
Ivar Andersson i Gummesons konsthall hör
också till de nya romantikerna med sin
ömsint melankoliska förkärlek för
skymningsdis och bleka reflexer över unga ansikten.
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
