Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Jacob Wallenberg i England. Av Sven Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacob Wallenberg i England
V agntrafik på en Londongata. Kopparstick från 1750.
taget hade något skäl. Å andra sidan var
den engelska flegman ett ordspråk. — Så
mycket mera förvånade därför deras nöjen,
som var vilda, råa och bullrande. Främst
bland dessa stod hetsning av djur —
björnar, hundar och tuppar — som skedde
under livligt vadslående, dessutom
hästkapplöpningar och jakt, för att inte tala om
dryckeslag och åskådandet av offentliga
avrättningar. Engelsmännen själva påpekar
gärna att det också var under denna tid,
som en mera allvarlig inställning till
kricket-spelet utvecklade sig ibland dem. — Det
var engelsmän som hade skrivit Europas
osedligaste dramatik, men å andra sidan
hade de ett stadgat rykte som djupa och
fina tänkare. Addison och Hume är ju var
på sitt sätt typiska exempel härpå. Den
engelska välgörenheten slutligen, särskilt
kanske när det gällde sjukhus och liknande,
väckte främlingarnas beundran.
Allt detta hade Wallenberg givetvis läst
och hört om, innan han själv kom till
England, och man har också funnit att mycket
av det han skrivit ner som egna
iakttagelser är lånat från andra författare, dels
direkt från tidens resehandböcker, dels från
tidigare resenärer, särskilt Holberg. Men
det faktum att han skrivit ner det, måste
ju ändå rimligtvis innebära att han funnit
det han läst stämma med egna iakttagelser.
Så här beskriver han den engelska
folkkaraktären:
Engelsman är en underlig människa. Ingen
går så långt i det goda, som han, och ingen drifver
heller ondskan högre. Sällan finner man honom
lium. På intet ställe i världen ser man
mänskokärlek och ädelmod i större grad, än uti London,
liksom man å andra sidan ingenstädes hör
omtalas så grofva utbrott af grymhet och
ursinnighet. Store förmögne Lorder äro inte det bästa
folket: icke heller kan man berömma den
högmodiga och tygellösa pöbeln; men mellan-sorten
består gemenligast utaf hederlige och osvikelige
mänskor. Det går långsamt bland desse at vinna
förtroende, men sedan man fått detsamma, kan
man göra sig räkning på deras trofasthet ända
til det, at de upofra lif och egendom för en. Har
jag en af det folket til vän, så har jag et rygg-stöd,
som aldrig sviker: hatar han mig, så hatar han
mig ända in i grafven.
Målet för Wallenbergs resa var
naturligtvis London, världens dåförtiden största
stad. Den uppgift han fått från sin handbok
att den skulle haft en million invånare,
är säkert tilltagen i överkant, men man
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
