Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Mina minnen av Nikolaus II. Av Leo Tolstoy d. y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leo Tolstoy d. y.
då pä vår lantegendom Jasnaja Poljana.
Det föreföll mig som om lösningen av
problemet inte skulle ha stått att finna i en
fixering av livsmedelspriserna, en åtgärd,
som regeringen just då hade vidtagit. Först
och främst hade en revision bort göras av
alla förråd i Ryssland och Sibirien, varefter
de skulle ha rekvirerats och fördelats bland
befolkningen och armén. Många andra
åtgärder borde ha vidtagits, t. ex.
exportförbud på ryskt mjöl. Tusentals säckar
mjöl utfördes från alla delar av landet, och
det är föga tvivel om att de slutligen funno
vägen till Tyskland. Inte en enda person i
Ryssland försökte sätta stopp för denna
skamliga trafik tills jag publicerade en
artikel i »Novoje Vremja», som infördes
under rubriken »Bröd» tryckt med fetstil.
Trots min framställning av läget gingo allt
fortfarande betydande kvantiteter mjöl
till Tyskland.
Då varken mina artiklar eller mina brev
gåvo det önskade resultatet beslöt jag
omedelbart att lämna Jasnaja Poljana och
fara till Mohileff för att tala med tsaren
personligen om saken, om detta var
möjligt. Jag betraktade detta sista försök
som min absoluta skyldighet, och sedan
jag skrivit ned mina synpunkter på
livsmedelsproblemet, som jag ämnade
underställa tsaren i händelse jag skulle
lyckas träffa honom, avreste jag till
Mohileff. Här stötte jag på en av mina forna
skolkamrater, greve Sheremetjeff, vars
förmedling jag tänkte begagna mig av, då
han tillhörde kejsarens stab. Han
försäkrade mig att han skulle underrätta tsaren
om min närvaro och om skälet för min
önskan att få träffa honom och detta
redan samma eftermiddag. Följande dag
meddelade han mig att han hållit sitt löfte.
»Jag talade med kejsaren om er», sade
han, »och han var glad att ni kommit,
men beklagade att han inte kunde ta emot
er. Han upprepade sitt beklagande flera
gånger. Han tycktes vara verkligt ledsen
över att inte kunna bevilja er audiens.
Men ni måste komma ihåg att hela fronten
kräver hans omedelbara uppmärksamhet
och att alla hans ministrar äro här.
Dessutom är även japanske kronprinsen, Ito,
här på ett politiskt besök. Jag har
emellertid fått i uppdrag av tsaren att ta hand
om ert projekt, som jag kommer att
framlägga för honom redan denna kväll.» Det
var alltså ingenting annat att göra än att
överlämna åt Sheremetjeff de synpunkter
jag hade nedskrivit samt resa tillbaka.
Jag var besviken över mitt misslyckande
att få ett sammanträffande och var djupt
förtvivlad över Rysslands öde.
Jag beslöt att lämna Mohileff redan
samma dag, och medan jag väntade på
tåget tog jag en spatsertur genom gatorna.
Man kan inte föreställa sig min
överraskning över att möta tsaren, kort efter att
jag lämnat stationen. Han satt i en öppen
vagn och körde till stationen. Han
åtföljdes av en lång rad vagnar. Vid hans
sida satt den ungdomlige tronarvingen,
Alexej Nikolajevitj, som då var ungefär
tretton år. Den unge prinsen tycktes vara
vid bästa hälsa och humör, och ett
behagligt småleende låg över hans fint
modellerade ansikte. Kejsaren däremot föreföll
blek, utmattad och nervös, trots att han
smålog, då han viskade någonting i örat
på sin son. Detta var sista gången jag såg
Nikolaus II.
Vid min återkomst till Jasnaja Poljana
avsände jag ett brev — mitt sista — till
tsaren, vari jag bad honom betrakta min
person och mitt liv såsom stående till
hans förfogande. Kejsaren behagade
emellertid inte besvara det.
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
