Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den nordiska språkgemenskapen i nutid och framtid. Av Elias Wessén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elias W e s s én
orden är utan tvivel mera praktiska.
Detsamma gäller om de sammansatta
räkneorden av typen 25, 36. Det svenska
systemet, där tiotalet nämnes före entalet, är
avgjort bättre än det danska och norska
fem og tyve, seks og tredve. Skulle det inte
vara ett stort framsteg både för det danska
språket självt och ur allmänt nordisk
synpunkt, om de ersattes med det svenska
systemet? Och skulle det inte vara möjligt
att utan alltför stora besvär genomföra en
sådan reform, om man började med
skolornas räkneundervisning? Barnen skulle lära
sig att räkna femtien, femtito, femtitre o. s. v.
Det skulle väl snart visa sig innebära en
avsevärd lättnad. Banker och affärer borde
givetvis hjälpa till och påskynda övergången
till det nya räknesättet.
Vi kan ta ett par andra aktuella och
mycket uppmärksammade språkfrågor, som
berör vårt västra grannland. Som bekant
har man i norskan infört grammatiskt
genus med tre former hos substantiven:
dagen, sola, huset. De feminina orden ska
alltså ändas på -a: bygda, stranna, Ha, kua,
geita, boka o. s. v. Det skall skrivas ei bok
och mi bok — tillsvidare visserligen
alternativt vid sidan av en bok, min bok. Nu
förhåller det sig ju så, som bekant, att vi i
våra svenska folkmål har ungefär samma
förutsättningar som norskan för feminint
genus. Former som boka, bygda, stranna är
oss fullt förtrogna. Att vi inte skriver så,
beror på att traditionen i vårt skriftspråk
är äldre än uppkomsten av dessa former.
Efterhand har så det allmänna talspråket
efter skriftspråket upptagit uttalet boken,
bygden, stranden. Vi vill åtminstone tro,
att detta har varit ett framsteg i språket.
Och vi frågar därför: kan det vara något
värde att få in tre kön i ett nutida
skriftspråk? Vore det inte bättre, om man kunde
nöja sig med två? Så mycket torde vara
visst, att om Norge hade haft en obruten
tradition i sitt skriftspråk, så hade
femininformerna på -a aldrig vunnit insteg där,
lika litet som i svenskan. Former som
solen, boken, bygden har varit allmänt
nordiska, och de är inte mindre norska, därför
att de också är svenska och danska. Kunde
de inte ha bevarats i det norska
riksmålet — med stöd av de andra nordiska
språken — och införts i landsmålet?
Varför skall man m. a. o. behöva pointera
norskheten, när man kunde få en lika och
gemensam nordisk form?
På liknande sätt förhåller det sig med
böjningen av de vanliga verben av typen
kasta kastade kastat. Ivar Aasen var en gång
betänkt på att ta upp dessa former i
landsmålet, men han stannade beklagligtvis vid
kasta kasta kasta (efter talspråket); alltså:
han kasta steinen, han har kasta steinen.
Riksmålet ändrade först den gemensamma
dansk-norska formen kastede till kastet och
sedan till kasta. Detta är en onödig eftergift
åt talspråket och ur nordisk synpunkt
beklagligt. Sådana former som : han ropa nyss
på mig, han har måla båten är allmänna i
hela mellersta och norra Sverige. Men vi
uppfattar det icke som en olägenhet, att
vi i skrift har de längre och tydligare
formerna bevarade.
I många fall är det på detta sätt
gemensamma problem, som vi har löst på ett
sätt och som man nu i Norge söker att lösa
på ett annat. En viss hänsyn till svensk
språkutveckling — och till dansk — kan
därför måhända även ur norsk synpunkt
icke anses helt ovidkommande eller
värdelös. Man borde kanske, i
språkgemenskapens intresse, kunna avstå från sådana
sär-norska former som tia ’tiden’, sia ’sedan’,
etter ’efter’ o. a., som har införts i den
senaste norska rättskrivningen.
Ett uttryckssätt, ett uttal, en stavning
är bättre i samma mån som det är
gemensamt nordiskt. Då man har olika former att
välja på, bör den ha ett avgjort företräde,
som är gemensamt nordisk.
Detta gäller i hög grad om vårt
ordförråd, de ord som vi använder. Ett språks
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
