Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Diktsamlingar 1943. Av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil Malmberg
lerna skapas. Det är därför begripligt, att
denna diktsamling i »mossens», i de slösaktigt
fruktsamma och dödligt glupska, tysta och
vilda väsenstendensernas tecken är mättad
med hågkomster från barndomen,
minnesfragment, som kunna vara omgjutna med
tindrande lufttoner men nästan alltid inrymma
också ett element av skrämsel och
skummare tjusning. Så är förhållandet med den
skimrande dikten om barndomens sommar,
där vissa allmänna likheter med Silfverstolpes
lyrik, likheter i yttre förutsättningar och
miljö, ja, t. o. m. i några illustrativa
enskildheter (exempelvis krocketkloten), icke desto
mindre endast markera dessa poeters
djupare olikhet: här ljuda fasan och den lockande
faran genom idyllens luft. Annorstädes tar det
hemska hela väldet, ohölj däst i Sparvhöken,
detta återupplevande av en demonisk
besatthet, där endast i slutraderna något av
medkänsla och besinning tecknar sig som en vag,
sakta återvändande kontur.
En morgon flög en sparvhök in i ladan och blev fast
och slagen med en tjuga tills den smala ryggen brast.
Vi pojkar tog den i vår hand; och fast den ren var
död
så slog vi den mot väggen hårt att plankan lyste röd.
Och tarmarna kom ut till slut, vi bara slog och slog
i raseri, i kramp och nöd och kunde ej få nog.
Vi svindlade till sist och föll och reste oss på nytt
och hela jorden gungade och livet var förbytt.
Då hände det — jag vet ej hur — men vingen
bredde ut
sin solfjäder på golvets boss och raserit tog slut.
Jag såg, hur vacker vingen var, fintecknad, smal
och grå
och vattrad som en torvkanal när vinden
ligger på.
Jag vaknade som ur en dröm och gick min väg
och grät.
För fågelns skull? För vingens skull? Det är en
hemlighet.
Man förstår av detta vad det var som
skänkte just mossen dess urbildliga rang. För
en vek, ömtålig och förfinad natur med det
alltför problematiska, av alltför väsensskilda
ingredienser sammansatta blodets böjelse för
excess, för livskänslans rustillstånd och andens
»Taumel der Schwäche», med förnimmelsen
att vara utlämnad åt sugningar ur dödsdjupen,
mot vilka uppfostran och behärskning stå
vanmäktiga, har upplevelsen av mossen,
kärret, ett gungfly i verklig och ovedersäglig
gestalt, med nödvändighet varit av sådan
fascination, det måste ha uppdagat och
avslöjat så hemliga rörelser i själen och givit
bildmässighet åt en sådan myckenhet av
förborgat och oförstått att den omöjligt
kunnat undgå att förankras i minnet, fortleva
hos ynglingen och den vuxne och nödga
honom att bli diktare.
Det är märkligt att konstatera, att i samma
ögonblick en diktare medvetet och på allvar
accepterar det centralt inspirativa i sin
personlighet, vad det än kan vara, och hur föga
förenligt det till äventyrs än kan synas med
viljemässigt satta ideal, befruktas skapandet
över huvud, också när det riktar sig mot
sådant, som ter sig fjärrbeläget nog i förhållande
till medelpunkten. Vad som visar om en poet
befinner sig i enighet med sin ingivelses
villkor, det är för övrigt icke i första hand ämnet:
det är den språkliga gestalten. Det är där
väsendets skapande krafter sammanlöpa. Om
någonting bekräftar, att Olof Lagercrantz
nått fram till sitt eget jag, är det den
sällsamma förvandling hans språkkänsla
undergått. Jag påstår icke, att den alltid är
fullkomlig och ofelbar. Den kan brista i det
peri-fera eller riktigare: diktaren kan brista i
formell omsorg eller finkänslighet. I den dikt
jag nyss citerade stores man av den
felaktiga betoningen av ordet »solfjäder» i den
rad där det säges, att »vingen bredde ut /
sin solfjäder på golvets boss och raserit tog
slut». Samma fel möter man i den
Yeats-tolkning, där det heter, att »en påfågel stod
grann / och sade: Den som skapat gräs och
maskar, vem är han / om ej en väldig påfågel
o. s. v.». Här får man på bägge ställena
mal-trätera påfågeln en smula för att få den att
passa i rytmen, ett otillåtet djurplågeri. Jag
har även en annan sak att anmärka: också i
denna diktsamling har Lagercrantz en
benägenhet att i femfotad jambisk vers rimma
endast på varannan rad. Men den jambiska
metern lämpar sig föga för dylik kommoditet.
Den bör vara antingen orimmad eller
alltigenom rimmad. Det går kanske mindre bra
att logiskt motivera detta, det är en
erfarenhetssats helt enkelt, det förhåller sig bara så.
Jag tror icke, att det är så onödigt och
pedantiskt som det låter att fästa sig vid dylikt,
ty också välljudet är en del av den språkliga
gestalten — icke bara det inre, det andliga
välljudet, utan även det »fysiska». Det är
för övrigt långtifrån ofruktbart, även ur en
centralare aspekt, att bemöda sig härom:
ty under slipandet och mejslandet av klangen
i denna yttre bemärkelse kan det hända, att
även det inre perspektivet sakta utvidgas och
fördjupas, att ting bli synliga och toner hör-
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
