Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - En rostig hink och en het källa i ödsligheten. Av Per E. Rundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En rostig kink och en het källa i ödsligheten
Av Per E. Rundquist
Jr II A N var på väg till ögat i skogen.
Han ville hinna fram och se det, medan det
ännu i skymningen hade blekblå himmel
kring sin mörka pupill. Så ofta som han
undrat över den pupillen . . . Husbon’
hade sagt, att det var en för längesen
tappad vattenhink, som låg och rostade sönder
därnere, men vilken klok människa tror
på något sådant. Ett öga med en rostig
vattenhink till pupill. . . Vad
människorna var dumma och trånga! De trodde
inte ens, att det var ett öga. De trodde
att det bara var en grop i marken fylld
med vatten. De visste inte, att alla jordens
ögon var fyllda av tårar för deras ondskas
skull.
En enda stjärna brann över stigen och
skogen — Venus, den första Gud tände
på kvällen, den sista Han släckte på
morgonen. Han grubblade över Guds hand,
där han gick. Han tänkte sig den komma ur
oändligheten med sitt ljus, hur den dröjde
över himlavalvet, tills alla stjärnorna var
tända. Vad gjorde Gud sedan. Satt Han
natten lång i sin rikedom av glittrande
ljus och följde varje människa på de
mörka, jordiska stigarna. Det fanns
ögonblick i mörkret, då man säkert kände, att
man gick under Guds blick. Sådana stunder
var det alldeles tyst runt omkring en,
alldeles stilla — nästan skrämmande stilla.
Då gällde det att gå varligt, att handla
varligt, att tänka varligt. Ja, man fick
inte tänka en tanke som var ond under
Guds blick. Han var så nära — så nära att
man kunde ta eld av Hans eld och brinna
och kanske bli borta.
Men aldrig såg man Gud. Gud kände och
förnam man, men såg Honom aldrig.
Intet mänskligt öga såg Honom — men i
skogen fanns ett öga... Kanske det ögat...
Det ögat ser ingenting, hade husbon’
sagt. Enfaldiga människa! Såg han inte,
att det var drivande skyar och blå himmel
i det på dagen och måne och stjärnor på
natten. Skulle då ögat ingenting se.
Enfald! Enfald!
Stigen blev trängre. Den trampades inte
ofta nu för tiden, och skogen växte nästan
ihop över den. Nu var gårdarna kring ögat
ödegårdar, älgen gick där korna betat
förr, och hararna skuttade, och rävarna
ylade om natten. När Gud tänt månen,
ylade de. Sutto som hundar med nosarna
rätt upp mot den runda nattlyktan.
Nu skymtade den första gården — grå,
mossbelupen, knäande under en jättegrans
mörka skydd. Dörren hängde på glänt på
rostiga järn. När man rörde den, gnisslade
hela skogen runt omkring.
Någon stod på trappan. Stod där som i
väntan. Han stannade. Stod länge tyst och
såg.
Nu var Gud nära . . . Nu var det tyst,
nu blev det alldeles stilla. Men i Guds
närhet och i naturens stillhet börjar det röra
sig så underligt i bröstet. Ja, det är
någonting som börjar i bröstet och långsamt
och som en värme sprider sig genom
kroppens lemmar.
Han stod och såg på henne — Stina från
Mossen. Hon bar sin urblekta klänning
med de blå blommorna på. Hon lyste i
skymningen — klänning, hår, ansikte,
bara armar, allt blekt i skymningen. Liten
och späd — lite böjd, som om dagarnas ok
aldrig riktigt släppte taget, och med
halvknutna händer, som om de ännu höllo tag
249
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
