Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur ett målarbrev. Av Stefan Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stefan J o h a n s s o n
djupt ljusdunkel, som ej kan beskrivas,
möjligen målas. Men runtom den stora,
milsdjupa tystnaden, endast skogsforsens
spröda, monotona melodi. Det är livet utan
människan. —
Här inne sitter en liten människoprick
och raspar med pennan om det hans sinnen
förnimma. Men släcktes livsgnistan i detta
stora stilla ögonblick, brann väl lampan ned
och hällen blev svart, men forsen sjöng som
förut och det stora livet med oräkneliga
stjärnor och planeter gick utan att märka
ett grand sin gigantiska gång mot okända
mål. ■—•
Men du är kvinna och vill att
människopricken skall nämna några smådrag och
detaljer från stugans vrår. Den tillspetsade
nerven känner levande liv överallt. Mitt
i tystnaden böljar livets våg och det är
ibland som om marken under stugan sakta
skälvde. Fönsterluckan, sprucken och
ran-kig, har jag klämt fast och slagit dörren i
lås. Insekter och flygfän har nattkylan jagat
in i skogen, bara nå’n enda fluga är kvar
i stugans tak. Men i väggarnas stockar
arbetar och knaprar den lille timmermannen
både dag och natt. På bordet under
lampan står ett fat näckrosor. Granngummans
dotter, som visade vägen till närmaste
handelsbod en halvmil bort över en sjö,
tog dem i vattnet under rodden. Därintill
stack en talludde ut i sjön. På hemvägen
sprang jag upp på udden för att få en
smakbit av terrängen. Unga tallar som en
gallrad pelarskog slog sitt mörkgröna valv över
en jungfrulig bädd av lingon- och
blåbärsris, smyckad av drömlikt vackra
granitklumpar, nakna eller igenmossade, men med
de finaste vitgrå, blåsvarta eller rostbruna
mossrosor, halvförstenade och inväxta i
deras tusenåriga granitmuskel. Det
andades en frisk och mogen naturglädje ur
denna stenterräng. Och mellan
stammarnas mörka grupper, liknande
förkroppsligade tankeformer, lyste den avskedshelgd,
som fördjupar solnedgångens skönhet. —
Men det var stugan. En väggfast säng
från golv till tak i två våningar och fyra
avdelningar för jägare och skogsmän, ett
kraftigt gammalt skåp med en urslagen
bit, ett stadigt bord, en rankig stol, nästan
för låg att sitta på, ett par sittbänkar, den
ena kluven ur en trädstam och kvistarna
lagom avsågade till ben. Sådana konster
kan de bra här. Det är sämst med dörren.
Det var med nöd den jagande och regnande
sunnan häromkvällen kunde hållas
någotsånär utom väggen med en regnrock och
annat instoppat. Men när morgonsolen steg
mellan rivna regnmoln stack den ryckvis
sina gyllne pilar igenom fönsterluckans
spruckna bräder. Jag slog upp dörren.
Därute badade skogsvidderna och bergen i
höstmorgonens rena friska sol. —
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
