Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmer
utställning i Stockholm, är Brita
Klerc-ker-Hatz. I sin utställning i Galerie
Moderne visade hon lejonklon i ett par
pojk-porträtt och några fint sedda stadsbilder
från Lund. Hon har utpräglad
färgbegåvning och befinner sig i en uppåtgående
utvecklingskurva.
En stor utställning av Finsk nutidskonst
1914—1944 visades i april i
Nationalmuseum, tillkommen på inbjudan av
Samfundet Sverige-Finland och
Nationalmuseum. Då en ingående analys av det
moderna finländska måleriet nyligen varit
publicerad i denna tidskrift (tredje häftet
1944) vill krönikören endast i all korthet
sammanfatta några personliga intryck från
utställningen.
I stort sett kunde man på den finska
utställningen i Nationalmuseum konstatera
mycket starka motsättningar i fråga om
det konstnärliga uttrycket, vekhet intill
kraft, subtila, nästan immateriella effekter
(Schjerfbeck, Thesleff) contra robusta och
vresiga inslag (t. ex. skulptören Hannes
Autere med hans fräna allmogesniderier
och bland målarna Yrjö Saarinen, vars
kvinnor från östkarelen utstråla ett slags
brutal färgglädje, som ligger på
planeta-riskt avstånd från det ojordiska koloristiska
skimmer, som darrar kring Helene
Schjerf-becks teleplasmagestalter). Denna
egenartade dubbelhet i finsk nutidskonst tycker
sig åtminstone en svensk betraktare vilja
återfinna även hos enstaka konstnärer,
både skulptörer och målare. Nog har
Aal-tonens konst denna prägel — sätt hans
romerskt kärva Sibeliushuvud från 1935
intill porträttet från 1942 av kronprinsessan
Louise med dess asketiskt spröda skönhet!
Det är inte bara modellernas skilda typer,
som frammana så olika uttryck, utan
också konstnärens starka experimentiver,
han vill avlocka de skilda materialen deras
speciella möjligheter. Den unge Ben Ren-
vall (född 1903) synes också i sin skulptur
följa tvenne linjer. Hans monumentalt
knubbiga »Polka» i granit, ett robust
dansande par, logiskt framtaget ur det
rull-stensartade materialet, förråder samtidigt
med tyngden och arkaiseringen en mjukt
dekorativ verkan, som skenbart svär mot
det bondskt primitiva i motivet. En kärvare
kantighet av Döderhultarns och Bror Hj orths
snitt äro vi svenskar vana att förbinda med
sådana motiv, men Renvall låter den
rund-slipade stenen, icke det i folkkonsten
vanliga träet, Döderhultarns material, ånge
grundformen.
Bland målarna äro särskilt T. K. Sallinen
och Marcus Collin »dubbla» i ovan antydd
mening. Båda synas ha betraktat sina
tidigare arkaiskt slutna, av mustig tyngd och
samtidigt återhållen ömhet präglade
färg-och formideer som återvändsgränder och
under senare år gått mot mjukare, för
svenska ögon sötaktigare klanger. Det
behövs kanske större avstånd i tiden för att
här rättvist uppskatta denna nya
orientering hos två av det moderna finska
måleriets förgrundsgestalter. Deras väggar på
utställningen gjorde emellertid som
helheter ett mäktigt intryck, liksom Helene
Schjerfbecks kollektion med dess
spirituella förfining och ojordiska, måleriskt
visionära uppfattning. Ett av hennes
stilleben, »Päron på ett fat» från 1930, var väl
hela utställningens utsöktaste klenod i
fråga om raffinerad enkelhet och
sublimerat uttryck.
I den stora och haltfulla utställningen
mötte många andra helgjutna konstnärer
den svenska konstpubliken. Bland de
europeiskt skolade målarna tilltalade Ragnar
Ekelund genom sin rena, klara
komposition, en finsk purist av nobel hållning, och
den tidigt bortgångne Valle Rosenberg (1891
—1919), en sensibel kolorist, vars porträtt
och stilleben gjorde ett starkt intryck.
262
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
