Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
beten »Fästningen» (1940) och »Arvet» (1942),
dessa verk om olika medlemmar av familjen
Salander.
»Fästningen» var en psykologisk studie över
fortifikationsgeneralen Victor Salander, en
finländsk officer i den kejserliga ryska armén.
Boken formade sig till ett högsint försvar för
den föraktade »vår landsman »-typen.
Romanen var en paradoxalt tillspetsad hyllning
av individens plikttrohet. Genom sin
omutliga känsla för den militära disciplinen
skapade general Salander fästningsverk vid den
finländska kusten, som sedan lände hans
fosterland till stort gagn. »Fästningen» slutade
med den dystert-sublima bilden av general
Salander ensam vandrande bort från sitt
livsverk, som överantvardades i nya händer efter
frihetskriget 1918. I »Arvet» utgjordes åter
tidsmiljön av vinterkriget 1939—1940. Mot
denna mörka fond brände författaren av
blixtrande paradoxer under dryftningen av
kulturproblemen i brevväxlingen mellan
kapten Boris Salander och författaren Johannes.
Det fanns sålunda en lucka på tjugo år i
släkthistorien och den har Gummerus
ut-fyllt genom »Sönerna». Denna del i
romanserien skildrar tidsläget under 1920- och
1930-talet sådant det ter sig i den
framgångsrike affärsmannen Karl Salanders, hans kusin
Boris Salanders och författaren Johannes’
ögon. Gummerus’ språkrör är framförallt
författaren Johannes. Den bild Gummerus i
»Sönerna» ger av detta förgångna fredens
tidevarv är en svartmålning, han upptäcker hos
det knappast ett enda försonande drag. Han
är fylld av en politisk hjältetenors dyrkan av
kraft och dynamik och briljerar med
imperatoriska poser och gester ■—- man tycker sig
känna igen tongångarna från de fascistiska
propagandaskivorna. Det är en bok som
inspirerats av rancune och bitterhet.
Den intellektuella högdragenheten har sin
yttre motsvarighet i den kallhamrade stilen.
Det enda som får orden att blomma och blossa
är erotiken. Köld och hetta, is och eld
samsas sida vid sida i Gummerus’ bok. Det är en
kombination som är ganska sällsynt i den
finlandssvenska litteraturen och författaren
kunde utan tvivel uppnå stora ting, om han
kunde frigöra sig från den självgoda
negativism, som bildar ett så väsentligt element i
hans nuvarande författarskap.
Sally Salminen har i sin roman »Lars
Laurila» återvänt till sin åländska hembygd.
Hon skildrar brytningen mellan separatism
och patriotism, svenskt och finskt —• det är en
motsättning, som är levandegjord i
huvudpersonens förnamn och tillnamn. Men boken
är en dokumentsamling, utan någon insats
av personliga synpunkter. Konstnärligt och
stilistiskt höjer den sig kanske över
författarinnans närmast föregående böcker, men det
är i alla fall en avgrund, som skiljer den från
»Katrina».
En god social roman från en österbottnisk
kuststad är Anna Bondestams »Lågt i tak».
Det är en klarögd och begåvad iakttagare
av livet, som vi möter i denna bok om ett
par unga människors utveckling, sedd mot
bakgrunden av de sociala och politiska
svårigheterna i Finland under den ekonomiska
krisen i början av 1930-talet. Skildringen av
den yttre miljön, av krisårens härjningar och
Lapporörelsens förlöpningar har dock enligt
min tanke fått breda ut sig en smula för
mycket på mänskokarakteristikens bekostnad.
En viss tidsprägel finns det också över
Helen af Enehjelms »I lä för östanvinden».
Den skildrar några människors liv, som krigets
risker sammanfört på en tavastländsk
herrgård. Det som sker i denna bok är ingenting
märkvärdigt. Det är sådd och skörd, omsorg
om döda och levande ting i ett
lantjunkar-hushåll. Sin mörka accent får den pastorala
idyllen av kriget, som mullrar vid gränsen i
öster. Det kommer direkta stormilar därifrån
genom några äktenskapliga slitningar, som
har sitt upphov i krigets
undantagsförhållanden. Men allt reder upp sig och berättelsen
slutar i ett ljust ackord, präglat av mjuk
kvinnlighet, sinnesjämvikt, förståelsefullhet
och djup levnadsvisdom.
Huvudpersonen i denna bok är den
medelålders godsägarfrun, än kallad Chérie, än
åter fru Lexikon eller Lexi därför att hon
under sitt arbete på sina översättningar alltid
har en stapel av tjocka ordböcker omkring sig.
En annan person, i vars anteckningar
dagarnas skeende avtecknar sig, är Tove, ett av de
många barn, som den goda fru Lexikon
samlat omkring sig för att beskydda dem mot
krigets faror. Det är samma händelser, som
avspeglar sig i fru Lexikons och Toves
anteckningar. Berättelsens säregna charm beror
till stor del på den personliga färg, som
händelserna får vid sin brytning i de olika
berättarnas uppfattning och temperament. Med
suveränt mästerskap har författarinnan
kunnat undvika all enformighet och upprepning
trots att det i båda fallen är fråga om samma
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
