Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimsted t
sommardag, »i ett slags underverksstämning»,
en ung flicka som kommer roende på tjärnen.
Skall också hon materialiseras, föras fram på
scenen? Som läsare av novellen har jag
ingenting emot att hon — ingen annan än Bergs
kusin Unn som eggade honom till dråpet — blir
sceniskt framställd i denna sin egenskap.
Överhuvud synes det som i prosadikten är
förhistoria lämpa sig väl för dramatisering.
Men att hon som efter den där
sommardagsvisionen endast visar sig några gånger i Tords
drömmar sedan i naturlig storlek skall upp i
skogen för att agera i något som har snudd
på triangeldrama — nej, tack! Selma Lagerlöf
— alltid vänlig samt medgörlig i glädjen
att se sina fantasifoster ta scenisk form —
skall visserligen själv i huvudsak ha
godtagit den förgrovande banalisering som denna
trioversion av originalets duo innebär. Om
vi fäster större avseende vid diktarinnans i
berättelsen uttryckta mening är detta som
tilldrar sig uppe i skogsensamheten
uteslutande en affär mellan två män. Men se, då
drar sig nog all världens operakompositörer
tillbaka — med rätta.
När Oskar Lindberg nu fick sin
förstlingsopera Fredlös urframförd angav
emellertid programmet att texten härstammade från
novellen. Fritz Tutenberg,
Chemnitzregissö-ren (och Vasariddaren), som förut hjälpt några
svenska tonsättare med textförfattande, hade
åter stått till tjänst, varefter den av honom
skrivna libretton översatts och bearbetats av
Ragnar Hyltén-Cavallius. Förfarandet kan
ju vara praktiskt med tanke på framtida
premiärer i das grosse Vaterland, främst då i
Chemnitz. Annars är det litet underligt att
erinra sig att det egentligen var för
uppodlande av det svenska språket som Gustaf
III grundade den opera på vars hus lästes
devisen Patriis musis. Skulle enligt somliga
komponisters uppfattning språket och det
dramatiska sinnet hos oss ännu ej nått den
utveckling som möjliggör producerandet av
en acceptabel operatext? Eller är kanske
snarare meningen den att den litterära halten i
ett sådant opus är av fullständigt
underordnad betydelse ? Hur som helst, så befordras
ju i regel numera ej libretter till trycket,
varigenom åtminstone dagspressens kritik ej
kommer i tillfälle att mera närgånget
kontrollera det sjungna ordets kvalitet.
I och för Atterbergs »Fanal» var det några
rader ur en Heinedikt som Tutenberg skulle
sätta sceniskt kött på. »Fredlös» utmanar i
högre grad den litterära pietetskänslan genom
att den fordrade omstuvning av en hel novell.
Vid studium av programmet konstateras viss
överensstämmelse med denna: handlingen
utspelas omkring 1320 (den preciserade tiden
är visserligen textförfattarens uppfinning) på
gränsen mellan Bohuslän och Västergötland,
och huvudpersonernas namn är desamma.
Men redan pjäsens början divergerar. Här må
förutskickas att skiljaktighet från novellen
inte i och för sig skall betraktas som något
för-klenligt. Det kunde ju tänkas att libretton
hade värden oberoende av novellens.
Enligt denna hade det länge sagts att Berg
Rese hellre satt hos Unn och hennes tärnor
och skämtade med dem än han arbetade på
sin gård. I operans första akt, första bilden,
som tilldrar sig i »Unns hus»
(fadern-storbonden tycks inte existera), är det tärnorna
som skämtar på sitt särskilda sätt och i en
visa försåtligt anspelar på släktingens besök
där. Sedan flickorna körts ut av sin ursinniga
matmor, får vi redan nu — och varför inte ? —
göra bekantskap med Törd, som i berättelsen
först uppe i de fågelfrias skog sammanträffar
med Berg. Denne tar sig an den för tjuvnad
fredlösförklarade pojken som utrustas för
flykten. När sedan Berg inbjuder Unn till
julgillet på hans gård visar det sig att de två
i hög grad passerat det skämtande stadiet.
Han ville slita henne bort från hennes »stolta
och isiga höjd» och föra henne »med till
människor». När hon inte lyssnar på det örat
föreslår han gemensam flykt till skogarna
däruppe, »där en barmhärtig Gud ... så
nådigt oss i sina armar sluter». Vartill hon
replikerar något om Guds vrede och
rättfärdighet. Så förtänksamt att också hon, och redan
nu, skall predika om denna rättfärdighet
som omsider blir novellens nyckelord för de
båda fågelfria.
När Unn — i första aktens andra bild —
träder in i Berg Reses gästabudssal, hälsar
denne: »Så har du ändå kommit!» —- »Ändå
kommit!» gläfser hon litet Strindbergskt.
»Bjöd icke husets herre mig hit som gäst?»
Alldeles som i novellen gör »den vite munken»
gemena anspelningar på förbindelsen mellan
Unn och Berg, med den påföljd att hon
uppfordrar Berg att värja sin och hennes ära samt
han sticker ned munken. Men Bergs hustru
Gudrun får inte, såsom Selma Lagerlöf
iapi-dariskt skildrat det, församla de små barnen
omkring sig och förbanna inkräkterskan. I
stället blir det en nyuppfunnen person.
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
