Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimsted t
replik är, med någon förkortning, densamma
som i novellen: »Och hälsen Unn och sägen:
Berg Rese dödades av Törd därför att han
lärde mig att denna världens grundval heter
rättfärdighet!» Unn skulle ju också ha träffats
av en hämnande hand, men nu hälsas det som
sagt till henne som står och tillhör den kring
den döde församlade sörjande skaran . . .
»Ja, men musiken är väl vacker?» — var
ett svar jag fick från flera håll när jag särskilt
efter första åhörandet visade mig måttligt
entusiastisk. Förvisso sker i någon mån ett
hokuspokus även här när toner kommer till
och med sitt fluidum indränker en
litterärt-dramatiskt svag text. Men även den som
stundtals ger sig för äkthet i det musikaliska
har svårt att undertrycka olustkänsla inför
förvanskningen av ett som utgångspunkt
uttryckligen angivet och använt diktverk.
Och vill någon i analogi med inställningen
till somliga operor av t. ex. Verdi eller Gounod
helt söka bortse från Selma Lagerlöf, måste
det ändå bli svårt att försona sig med somlig
grundfalsk personskildring. Största
stötestenen är Törd. Inte nog med att novellens bild
av den hedniskt obekymrade »fagre
ungersvennen» helt förfuskats, han har i sin
operagestalt blivit på ett särskilt sätt motbjudande
med sin blandning av fromleri och
svartsjuka. Men man har tydligen tänkt sig en
gripande effekt av hans till sist med pukor
och trumpeter och beledsagande kör
förkunnade rättfärdighetspatos.
Gärna medges att musiken i och för sig
äger värden. Liksom det om Oskar Lindbergs
orkesterstil brukar sägas att den influerats
av de s. k. nyryssarna (t. ex.
Rimskij-Korsa-kov), finns det i operaavseende stilistiska
beröringspunkter mellan svensken och en
annan medlem av nämnda östeuropeiska
krets, nämligen Musorgskij. För dem båda är
sångstämman det musikaliskt primära, och
sången söker förena ord och ton i ett kantabelt
recitativ. I »Fredlös» kan detta ibland — mer
à la Natanael Berg än den store ryssen —
radas upp i form av snabbt avverkade,
olikartade fraser, men ibland förtätas det
också till mer eller mindre ariosoliknande
enheter. Orkesterns roll är mestadels stödjande
och utfyllande med en del för Lindberg
utmärkande finesser i harmoniken och
yppighet i klangen. Den vokala suprematin
upphäves inte av eventuella, diskret
kontrapunkterande stämmor eller av sporadiskt
förekommande motiviskt mer självständiga
figurationer. Ett kapital för sig är ds
instru-msntala för- och msllanspalen dir dsn
forfarne symfonikern komimr till orda.
Utom den solistiska sångstilen kunde
såsom ännu en likhet mellan ryssen och
svensken nämnas förekomsten av inlagd folkvisa
och folkdans. Om »Fredlös» tyckes äga
nationellt svensk ton är det främst genom dessa
lån från folkmusiken. Bortsett härifrån och
från fristående orkesternummer höres föga
av svensk folkton i det allmänt romantiska,
någon gång också impressionistiska
tonspråket. Enhetligt verkar detta ej alltid, med
ställvis märkbara återklanger från vitt skilda
håll. Särskilt för uttryck av erotisk känsla
tyckes komponisten ha lånat eld.
Karakteristisk är emellertid en
uttrycksfull sångbarhet som favoriserar långsamma
tempon. Tonsättarens hjärta närmast har
Berg Rese stått, såsom redan titeln »Fredlös»
i stället för »De fågelfrie» antyder: i detta
barytonparti finns ställen av en manlig
innerlighet som inte saknar en personlig not.
Det är blott skada att det pastorliga draget
— möjligen i överensstämmelse med
tonsättarens egna intentioner — skall så från
början till slut dominera den till
komposition lämnade sceniska gestalten. Unns sång
skiljer sig — frånsett några argsinta utbrott
i början — ej avsevärt från Bergs. Det gör
däremot Tords tenorparti så tillvida att
såväl hetsiga, trumpstsmattrande som
barnsligt bedjande fraser omväxla med mer eller
mindre salvelsefull ton. Bipersonerna Gudrun
och Ingmar är mycket vagt tecknade, och i
smärre ensembler och korsatser saknas
dramatisk slagkraft. Och det där som kallas för
atmosfär saknas, visserligen inte alltid, men
ofta nog. Trots det i många enskilda takter
levande recitativet finns sålunda en och annan
skillnad mellan Lindberg och den ryss
vilkens skugga kanske oförsiktigt frambesvurits.
Ett livligt figurerat allegroförspel kan
tyckas syfta på något glättigt julstök. En av
Unns tjänsteflickor sjunger den först endast
av harposlag beledsagade visan »Ungersven
han sadlar sin gångare god», som hämtats
från Arwidssons »Svenska fornsånger». Den
har väl ansetts lämpa sig för »nidvisa» därför
att dess vemodiga moll i refrängen utbytes
mot trallande dur. När Unn hör det även av
de övriga flickorna hånfullt sjungna
omkvä-det uttryckes hennes raseri genom rytmisk
och harmonisk förvrängning av visan. Dst
är endast den som nu och vid några se-
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
