Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms te at rar
den ojämförligt större konstnären, men hans
blygsammare svenska kollega vinner genom
sin renhårighet. Ahlström åskådliggjorde utan
överord svensk beredskapsvilja under kriget.
Maxwell Anderson framställer en amerikansk
mönstersoldat. Så förträfflig är menige Quizz
West som son, så trofast som fästman och så
utomordentlig som soldat, så väl
tillrättalagd är handlingen för officiella syften, att
man nästan kan tala om beställd
beredskapspropaganda. Slutscenen, vari föräldrarna först
mottar budskapet, att Quizz hör till de
saknade, och omedelbart därefter med värdig,
fosterländsk resignation ett annat: att hans
båda yngre bröder låter enrollera sig i armén,
verkar rena värvningsaffischen. En
betydande författare har låtit de konstnärliga
kraven träda tillbaka för de nationella. Sedan
är naturligtvis Maxwell Anderson karl att ge
även beställningsarbetet ett visst mått av
konstnärligt värde. Dialogen lever, och flera
av de många bilderna är utomordentligt
intensiva. Diktaren har skapat riktiga
människor, något för skådespelarna att arbeta med.
Som ofta blandar Maxwell Anderson
påtaglig verklighetsskildring med romantiska
drömvisioner, han går djärvt över från intim,
realistisk miljö till romantisk fjärrsyn, ibland
med något osäker konstnärlig smak. Denna
gång störde de enligt min mening närmast
billiga drömsyner, vilka förmår Quizz till det
heroiska beslut, som för honom i döden.
När man talar om propaganda och
beställningsarbete, bör man rättvisligen tillägga, att
agitationen i denna liksom andra
anglosach-siska krigspjäser — vi har ju sett flera av dem
i Stockholm detta spelår —- aldrig deklamerar,
aldrig tar till de grova effekterna, alltid
behåller sin angenäma ton av självironi,
egenskaper så mycket mera hugnesamma, som de
uppenbarligen harmonierar med
publiksmaken i England och Amerika.
Olov Molander som regissör hade med hjälp
av Dramatens artister i deras mest högklassiga
ensemblespel åstadkommit en helhet så riktig
och levande i varje detalj, att Vi har vår
frihet! som föreställning kan jämställas med Till
Damaskus. Det allra bästa var kanske
scenerna i familjen Wests kök, där man oavbrutet
njöt av både samspelet och de enskilda
prestationerna. Anna Lindahl som Quizz’ mor var
där medelpunkten; skådespelerskan gav
figuren med en humor och en vänlig, lagom kärv
hederlighet, som kom den att verka
övertygande amerikansk. Detta är så mycket roli-
Olof Widgren, Eivor Land ström och
Tora Teje i En kvinna är
överflödig.
Dramatiska Teatern.
gare att konstatera, som fru Lindahl inte synts
till så ofta på Dramatens seen. Olof Widgrens
spelsätt är ju ett utmärkt exempel på den
moderna skådespelarkonsten med dess
saklighet och dess intimt psykologiska valörer.
Denna gång arbetade skådespelaren med så
små medel, att det dröjde en stund, innan
man upptäckte, hur fint och riktigt han
utformat figuren: en okonstlad amerikansk
far-mare helt enkelt, en vanlig människa. Att ge
en sådan roll innehåll fordrar verklig konst.
En festlig bild från kasernlivet kunde
kallas konstnärligt förädlad militärfars. Man lade
märke till, hur bra de enskilda mannarna
skötte sig. Och Holger Löwenadlers irländska
soldat spelades med verklig komisk abandon.
Den obetalbara verkan, Löwenadlers komik
gjorde i denna seen, pekar på en framtid för
skådespelaren som komiker. Kanske skulle
han kunna efterträda de Wahl som
framställare av magnifika dumbommar av typen
Valentin i Äventyret. I en i och för sig ganska
banal kroginteriör glänste Inga Tidblad,
primadonnan som aldrig är rädd för småroller,
i egenskap av platinerad småstadskokott.
Scenen skulle med en ordinär artist i hennes
roll ha fallit platt till marken. I de dramatiskt
tacksamma tablåerna i grottan på
Filippinerna hade Rune Carlstens hesa sergeant en
stor seen, Sture Lagerwalls dekadensfigur —
styckets enda besvärande litterära figur —
en annan. Det vore frestande att gå igenom
föreställningen seen för seen. Äran av
scenbilderna tillkommer regissören i förening med
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
