Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten af Geijerstam
svagaste. För att den skall bli den höjdpunkt,
den är ämnad till, måste man förut under
kvällen ha engagerats djupare i de
huvudagerandes personligheter och öden än vad
Sjöbergs iscensättning tillåter.
Holger Löwenadler, som nu förvärvat
rättmätiga anspråk på de verkligt stora
uppgifterna, spelade Shylock, inte som Gösta
Ekman (för sju år sedan) som en magnifik
orientalisk satrap, grym och överlägsen
gentemot omgivningen, utan som en stackars
hunsad och osäker ghettojude, en klunsig och
ganska hjälplös trollgubbe, som man tyckte
synd om snarare än man blev rädd för honom.
En sådan tolkning av Shylock-gestalten
bidrar ju ytterligare till att trubba av den
dramatiska konflikten.
Redan den vulkanartade produktionstakten
hos Strindberg gjorde det hart när omöjligt
för de svenska scenerna att hinna spela allt
under diktarens egen livstid. Nu ett par och
tretti år efter Strindbergs död tycker vi oss
väl ha kommit fram till en hjälpligt riktig
uppfattning om vad som är sceniskt brukbart
bland hans opera men vi får alltjämt vara
beredda på överraskningar när det gäller
Strindberg. Vi har mött det ena ospelade
Strindbergsdramat efter det andra från
scenen. Denna förnyade mönstring har i fall på
fall avslöjat oanade möjligheter för teatern
även hos det som ansetts mest ospelbart.
Nu har vi kommit därhän, att vi upphört att
förvånas över den starka scenverkan hos
mästarens mera undanskymda verk. Till dessa
hör väl inte Till Damaskus, andra delen.
Hänsynslösheten i självavslöjandet har ju
sedan länge inrangerat denna märkliga trilogi
om en botgöring med förhinder bland
Strindbergs stora självbiografiska verk. Men det
behövdes Olov Molanders iscensättning för
att övertyga oss om andra delens värde som
scenisk-konstnärlig produkt. Det är som sagt
bara det, att vi upphört att förvånas över
Strindberg.
Med Till Damaskus II lade Olov Molander
en ny seger till den rad av mästerliga
Strindbergstolkningar, som han under årens lopp
utfört för Dramatens räkning. Molander har
föredragit verken efter Infernokrisen och
bland dessa hållit sig till de icke-historiska,
i allmänhet mera direkt självbekännande
dramerna. Urvalet har gjort att vi inte fått
se naturalistiska sorgespel som Fadren eller
Fröken Julie på Dramaten. Om detta kan
tyckas vara skada, så är å andra sidan dessa
skådespel lättare att framföra på mindre
scener, och både Blancheteatern och Nya
teatern har på senare år lyckligt kompletterat
Dramatens Strindbergsserie.
Om Till Damaskus II inte blev fullt samma
konstnärliga framgång som Spöksonaten
under förra spelåret, berodde det på att
skådespelet inte är lika enhetligt, lika artistiskt
avrundat som Spöksonaten. I första tablån
låter Strindberg Damens mor för Confessorn
berätta huvudinnehållet i trilogins första del,
onekligen ett tämligen vårdslöst sätt att lösa
ett besvärligt kompositionsproblem och detta
är inte styckets enda svaga punkt. En viss
tendens till upprepning och tjat drar ner
intrycket i flera av scenerna.
Molanders mindre lyckade tilltag att utöka
del II med ett avsnitt ur del III kan här
förbigås, så mycket mer som tillägget i
enlighet med kritikens nästan enhetligt uttalade
önskan utelämnades ett par dagar efter
premiären. Att Strindbergs bskanta slutreplik
»Kom, präst, innan jag åtrår mig» kan
förefalla en smula slängig för en botgörare och
dessutom ger ett otillfredsställande pjässlut,
fattar man mer än väl.
Molander gav en föreställning med nästan
idel konstnärliga höjdpunkter. Han är, i
synnerhet numera förefaller det mig, en
mästare i att bevara inspirationen levande och
poesin intakt trots de stramaste regityglar
och den grundligaste genomarbetning av
detaljerna. I sina geniala nytolkningar av
Strindberg har han lyckats med den oerhört svåra
uppgiften att fasthålla och stryka under
verklighetsmaterialet, och ändå ge det tillbörlig
rymd. Genom påvisandet av det
självbiografiska kommer diktaren oss närmare,
förutsättningarna för hans personliga tragedi
får sin belysning. Strindberg har själv sörjt
för att det finns sådant stoff att arbeta med,
och hans berömda litterära uttolkare Martin
Lamm måste ha gett den sceniska uttydaren
en mångfald uppslag just för en iscensättning
i denna anda. Den stora avslöjaren har med
hänsynslös öppenhet lagt smått och stort i
sitt eget inre bart för våra blickar, men ur
det tillfälliga och personliga, som ofta osmält
blandats i smältdegeln, har genom någon
reningsprocess, som vi endast ofullständigt
kan förklara med ordet geni, växt fram
något, som åtminstone emellanåt griper oss
som en hela den kämpande och lidande
mänsklighetens passionshistoria. Även denna
förmår Molander ge tillbörlig storhet på scenen.
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
