Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Slutbragden. Till nittioårsminnet av Hugo Birgers födelse. Av Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slutbragden
beskedligt övergår till en solid tro på det
— gamla».
Svårigheterna bli allt större, då det gäller
att orientera sig i det franska konstlivet.
»Förra året höjde man Chavannes till
skyarna, i år Cazins ’Judit’ — Att fri tävlan
är en god sak och auktoritetsavguderi en
dålig, vet väl var man; men detta Salongens
feberaktiga och hänsynslösa nedrivande
och upphöjande, principlöst och
godtyckligt växlande allt efter som jurymännen
degenererat — bien ou mai — i dag slappt,
i morgon orättvist strängt — det kan ej få
namn av fri tävlan och väl gör den, som ej
sätter sitt väl och ve i en succé på Salongen
och därefter ställer som kompass härute
bland måleriets all bränningar och
blindskär.»
Under resorna i Spanien hade, säger han,
den gamla konstens storhet givit honom
den rätta distansen på Salongsmåleriet.
Josephson hade upplevat detsamma i
Italien, men åter dragit sig till Paris för att
vara med i samtiden och begagna den
största arbetskonjunktur som 1800-talet
bjöd sina fria konstnärer. »När man
kommer från Prado», slutar Birger, »hit mitt
upp i Salongsvirvlarna och de skärande,
slitande kulörerna, upp i skränet om ’den
nya skolan’ och dagens koryféer — så är
sannerligen intrycket allt annat än
angenämt.»
Det är oss ej bekant, hur Georg von Rosen
uppfattade denna oroliga utgjutelse.
Sannolikt fanns där mycket, som tilltalade hans
strängt etiska sinnelag, för vilket den
moderna franska kulturen i det hela var en
styggelse. Kanske log han också ett
ironiskt leende: »Vad var det, jag sa de unga
männen, innan de reste ut!»
Längre fram på sommaren synes Birger
ha tagit sig samman till handling.
Sannolikt hade en läkarundersökning gjort klart
för honom, att hans hälsa var allvarligt
hotad. Med Fürstenbergs hjälp fick han
följande höst tillfälle att resa till Tanger,
De landsflyktiga.
Göteborgs Konstmuseum.
där han snart åter kom till krafter och
arbetslust. De brev han från sin
marockanska vinter sände sin mecenat, hade inte
mycket av det glada birgerska överdådet,
av vilket han däremot i korrespondensen
med kamraterna ännu söker uppehålla
skenet.
Någon verklig oro för den lekamliga
hälsan framskymtar ej, men väl den själsliga
kris, i vilken den ambitiöse men föga
djupsinnige artisten fortfarande befann sig.
Han arbetar med iver, men blir ej rätt
belåten med resultaten. Uppriktigt erkänner
han:
»Man har alltid för mycke consideration
för vad ’folket skall säga’. Det är nu, en
gång för alla, en inrotad dålig vana. Jag
stärker min själ med tanken på vännen
Josephs (Ernst Josephsons) stoicism. Hr
Fürstenberg och undertecknad plägade till
och med ofta smågräla i liknande frågor
och tillät jag mig ibland att förklara t. ex.
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
