Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten af Geijer s t am
ligt bedårande, den perfekta avvägningen
mellan skämt och allvar, saknades i
Stockholm. Några av rollerna spelades acceptabelt.
Gull Xatorps humor firade triumfer — detta
gav aftonens enda egentliga behållning.
Med Clippern västerut var Blancheteaterns
tredje amerikanska nyhet under spelåret, och
den nådde Stockholm till och med utan
mellanlandning i Göteborg. I yttre mening
innehåller pjäsen en nyhet: den spelar hela tiden
i salongen ombord på Clippern. Avsikten är
att övertyga amerikanarna, att Europa och
kriget angår dem. Med Clippern västerut
skrevs 1940. Till oss kom Elmer Rices
utpräglat propagandistiska förkunnelse
avgjort för sent, vid en tidpunkt då inte bara
dess syfte nåtts — Amerika har gått med i
kriget •— utan även vi svenskar vants vid
osminkade sanningar om nazismen. Det
sägs mycket kvickt och bra i stycket,
men vi hade hört dessa sanningar förut
skarpare och riktigare formulerade. Naturligtvis
fanns det dramatik ombord under denna
överresa Lissabon—New York, under vilken ett
nygift, hemvändande amerikanskt par
övertygas om att de inte kan resa ifrån
konflikterna, därför att de slipper ur det
krigshärjade Europa. Rice älskar starka
teatereffekter på eller över gränsen till melodramen. I
Clipperns salong förekommer ett brokigt
galleri människor och häftiga urladdningar av
hårt spända nerver med ty åtföljande goda
spelscener för de agerande. Blancheteaterns
föreställning, som satts i seen av Helge
Ha-german, var inte bara vårdad, den tog i
stort sett väl vara på styckets dramatiska
möjligheter. Albert Ståhl, Olle Hilding och
Sven Quick gjorde bra typer, Gunn
Wåll-gren som med vårterminen inträtt i teaterns
ensemble, presterade ett briljant spel, och
likaså Esther Roeck-Hansen i en mindre men
mycket viktig roll.
Körsbärsträdgården ingår i den serie av
ryska dramer, som Roeck-Hansen på senare
år framfört i samarbete med den
teaterkunniga ryska emigranten Jura Tamkin. Det var
ingen fullödig Tjehov-föreställning, men utan
den och Måsen på Nya teatern hade ändå
spelåret varit bra mycket fattigare.
Körsbärsträdgården är svårare att ge på
en liten seen än Onkel Vanja. Redan de många
personer, som emellanåt är inne på scenen,
kräver större utrymmen. Det svåraste för
den lilla scenen är dock att få själva
Körsbärsträdgården att spela med. Den är styckets
verkliga huvudperson. Ljubov Andrejevnas
körsbärsträdgård, den är symbolen för det
gamla fallfärdiga Ryssland, allt det vackra
och charmfulla, av minnen och tradition
förskönade, som den sysslolösa
godsägarkulturen kunnat utveckla. Samtidigt bstyder den
-— sedd ur andra synpunkter — en oändlig
rad generationer av pinade livegna.
Körsbärsträdgården är det estetiska
dagdrömmar-och dagdrivarlivet som måste falla för det
nya arbetande Rysslands yxor, innan en för
de många värdig tillvaro kan skapas. Med
oerhörd klarsyn och oändligt vemod har
Tjehov sett på problemet. Hur lever inte
själva trädgården med i pjäsen. Om den
talas det ideligen, till den vädjas det
kärleksfullt eller fördömande. Vid den hänger
Ljubov Andrejevna och hennes döttrar och
hennes bror Gajev med sina vackraste minnen,
och den blir fienden i Trofimovs stora tal
om Ryssland och framtiden. — På en liten
seen är det omöjligt att låta oss mer än ana
den — och höra talas om den.
Det är också vanskligt att på en svensk
seen mana fram denna underliga
Tjehovsk-ryska värld, denna kuriösa samling släktingar,
husfolk, grannar och snyltgäster, som
samlas på godset under Ljubov Andrejevnas sista
sommar där. Jura Tamkins regi hade gjort
ett mycket gott arbete, men denna gång hade
man inte känslan av att skådespelarna
hunnit växa sig in i och uppleva sina roller.
Ogynnsamma omständigheter hade också medverkat
till att förkorta repetitionstiden.
Representanterna för det gamla Ryssland,
det är främst Ljubov Andrejevna själv och
brodern Gajev. Dst slår en, när man nu åter
möter stycket, hur outvecklade, nästan
infantila Tjehov tecknat dem. Ds har aldrig
riktigt vuxit ur barnskorna. Därav deras charm
men också deras omöjlighet i tillvaron. Hur
barnsligt hjälplös är inte Ljubov Andrejevna
i sin naiva livshunger, sina tvära
stämningsomslag från skratt till gråt, sin oförmåga att
fatta den hopplösa ekonomiska situationen
och anpassa sig därefter; samma dag som
godset går under klubban, ställer hon med en
sista gest av ansvarslöst överdåd till en stor
bal. Och Gajev, brodern, hur löjlig är han inte
och hur intagande. Ett evigt barn, rörande
tillgiven minnena men ur stånd att utan hjälp
av sin betjänt, som sköter om honom som en
dadda, ens ta på sig en röck. Och på samma
gång så fint och rörande omtänksam mot
andra. Den lilla seen, där han tröstar syster-
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
