Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms t e a trar
vill Moberg lyfta över vardagen, utanför det
realistiska planet. Denna legering av trygg
folklig verklighet och romantisk fjärrlängtan
har Moberg ur konstnärlig synpunkt inte
alltigenom lyckats med. Rent idémässigt
stöder ju romantiken — i denna mening —
styckets radikala tendens. I och med att Märit
kommer underfund med sin rätt som kvinna
att bli lycklig, drivs hon att bryta med den
tradition, hon vuxit upp i, och med det
gamla bondesamhälle, som ställde hemmanets
bud före hjärtats, såsom den gamla
originella men åtskilligt litterära
undantagsgubben Herman uttrycker det.
Moberg har enligt min mening i skildringen
av Märits mognadsprocess hemfallit åt en
väl utförlig pedagogik ibland. Märit får någon
gång särskilt i kärleksscenerna den nästan
vykortsljuva kvinnlighet, som denna
diktares hjärta tycks klappa för. Men utan all
fråga har Moberg med Mans kvinna gett vår
dramatiska litteratur ett värdefullt tillskott.
Skådespelet bygger på en intressant, klart
fattad och väl utvecklad konflikt. Det är
utmärkt komponerat för teaterbruk och ger
skådespelarna riktiga människor att
framställa. Man märkte det senare på de utmärkt
spelade smårollerna vid Vasateaterns
föreställning. Margot Rvding som Märits mor och
Hjördis Petterson som den präktiga pigan
Tora hade fint och utan ett uns karikering
träffat den rätta folkliga tonen. Linnéa
Hillbergs intriganta grannkvinna var också bra
men något för stadsaktig i miljön. Och Erik
Berglunds filosofiska undantagsgubbe
briljant. Det kan sägas, att skådespelaren inte
varierar sina figurer mycket, men knappast
någon svensk skådespelare säger replikerna
med samma förening av uttrycksfullhet och
innerlighet som han.
Om George Fant som Märits älskade inte
hörde hemma i Värend och Fritiof Billquist
som mannen genom att överbetona det
bondska i yttre mening brot mot
föreställningens ton, så var Birgit Tengroth desto
bättre i huvudrollen. Med sin sunda
kvinnlighet och äktheten i sitt spel bar hon upp
rollen och hela föreställningen.
Per Lindberg skulle ha stått för
iscensättningen; efter hans bortgång övertogs
regiarbetet av Gösta Folke. Den rätta
medelvägen mellan stilisering och folklig realism
hölls genomgående väl. Vad man kunde
anmärka på var, att sambandet mellan
stugan och naturen utanför klippts av; detta
Mans kvinna. George Fant och
Birgit Tengroth.
Vasateatern.
samband är något i Märits historia mycket
väsentligt. Vidare var belysningen arrangerad
med påfallande okänslighet.
När Carl G. Laurin skrev sina
teaterkrönikor i denna tidskrift, brukade han en smula
onådigt hälsa nytillkommande teaterföretag.
Stockholm har för många teatrar, upprepade
han ofta. Jag kan inte dela min berömda
företrädares mening på den punkten. Det
finns så många bra pjäser, vi inte får se, så
många utmärkta artister oplacerade och
säkerligen också så mycket slumrande
publikintresse att väcka, att jag hälsar teaterns
expansionssträvanden som hälsotecken.
Till de fyra ordinarie talscenerna, vars
verksamhet här skisserats, är en ny
Stockholmsteater på väg att sälla sig:
Boulevardteatern på Söder, vilken med sina korta
föreställningar -— två varje kväll liksom på
biograferna —, sina otvungna umgängesformer
(inget garderobstvång) och sina billiga
priser söker locka ny publik till teatern.
Boulevardteatern vill ge repriser på gamla goda
stycken, som försvunnit från repertoaren, och
den har med Pierre Rochers Hotellrummet
och Priestleys Den farliga sanningen bjudit på
ett par inte oävna föreställningar.
Priestleys överdådiga teaterstycke gav ett par unga
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
