Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fint promenadväder. Av Björn-Erik Höijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fint pro menadväder
bräcka utav dumbommarna, så skulle han
ta och gå dit ner och sätta fötterna i myllan
och visa dom, hur skönt det var. Och så
fick dom skylla sig själva.
Han kröp under staketet, hoppade över
diket och stod på landsvägen med de bara
fötterna i den varma, mjuka myllan,
varmed bolaget lade vägarna på sina ställen.
Ja, det var verkeligen förunderligt ljuvt att
stå där. Och gå där. Små, sökande steg.
Det låg en hög hästspillning med bruna
spy-flugor i mitt på vägen. Och längre ner var
det en oljepöl, och den glänste verkeligen i
alla de färger, och vilka färger sen. Och där
framme var det nå konstigt på backen
bredvid vägen, en sten eller vad det kunde vara.
— Kuckelikuuuu! sa tuppen och Martin
tänkte, att han borde gå dit ner och titta
på honom och reta honom ett slag, det var
rättså trevligt, han var lättretad och skrek
gjorde han, så han blev röd i syna, när man
slog i stålgallret som var runtom
hönsgården. Och Lundhs är nog inte vakna än,
tänkte han, det är inga risker.
Han gick betänksamt, för han var en
betänksam kille, utför en slänttrappa, över en
landsväg och ner i backen mot stallet,
vek utav och stannade framför det röda,
lilla hönshuset med det höga stålgallret
runtom. Den vita tuppen med röd kam och
hakpåse gick och stoltserade och skrek och
sprätte. Hönorna gick och pickade och
krafsade i jorden. Det var ett behändigt
morgonspektakel och Martin glömde bort,
att han skulle retas med hönsherrskapet.
Men plötsligt for tuppen upp i den
sluttande landgången med ribbtrappsteg och
dök skrikande in i skjulet uppepå. Och hela
hönshögen efter, skrikande i högan sky.
Och där stod Martin och hade tankar.
Egentligen brydde han sig inte om, att
herrskapet försvann under tak. Förstrött
tittade han upp och såg en egendomlig
fågel sväva ett stycke ovanför i luften. En
hök. Han såg den men visste inte om vad
det var, det intresserade honom inte heller.
Nej, tänkte han och gick upp på
landsvägen, här kan man inte stå och hänga
hela dagen, heller. Om han inte låge och
snarkade, så skulle man faktiskt gå upp
och lägga sig igen, men man kan inte ge
sig till att ligga bredvid en som snarkar.
Och trängs sen, han ska ha hela soffan för
sig själv. Ja nu har du soffan och sov sen.
Förbi det långa, röda skjulet, som var
fyllt av ett mystiskt buller. Han började
springa och kom lagom för att se det lilla
luftloket dyka fram ur skjulet, som var det
yttersta av en lång tunnel, i vilken de
fraktade malm och material: loket hade en hel
svans av med järnrör, sliprar och lådor
lastade små flata vagnar med runda, låga
järnstolpar, som det hängde kedjor emellan.
Hm-ja, det var alltid något nytt.
Han stannade och hade ett ganska spänt
uttryck i ansiktet. Sen tänkte han: det var
väl sjutton, om inte jag ska gå fram och ta
reda på vad det där är för buller, det låter
verkeligen lite konstigt.
Bullret blev allt starkare, ju närmare han
kom den stora tegelbyggnaden, som han
visste var mekaniska, det växte och blev
ett slammer, som kom honom att bli svag i
knäna. Bladen i buskarna runtom vägen
glänste; en del var vita och luddiga, det var
vide, det hade pappa sagt, han visste om
sånt där. En liten fågel, liten som en prick
for och sjöng i löven; det var visst en
lövsångare. Och där var det en rödstjärt. Men
mest var det ju gråsparvar, förstås, feta
och stroppiga.
Det var då väldigt vad högt gräs det var
här bortigenom, tänkte han och högg ett
strå i förbifarten. Mest för att ha nåt att
hålla sig i. Han lät gräset kittla läppen
under näsan, gjorde grimaser men tog inte bort
strået i alla fall.
För det var då verkeligen vilket väldigt
buller det var. Det var ett — ja •—-
sjuhel-sikes buller, det var det. Ett jäsikens
sju-helsikes buller. Hm.
— Hallå grabb!
413
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
