Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den unge Oscar Levertin. Av Anna Levertin. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge Oscar Levertin
Av Anna Levertin
i.
ET var en lördagskväll, en badkväll.
Mamma var för kalla avrivningar, som
trakterades varje morgon så man hisnade, men
att bada varmt var förfärligt roligt. Då
skickade mormor sin hushållerska Lotta till
oss. Stora zinkkaret, som annars stod i ett
skåp ute i kalla farstun, placerades i
gossarnas rum, och när middagsdisken var över
sattes badvattnet på spiseln i gula syltgrytan.
Och sedan kånkade Lotta och vår jungfru in
och ut med kalla och varma vattenämbar
hela kvällen. Så ock denna lördag.
Först badad låg jag skönt varm i mitt
lilla rum, där det var mörkt, men såg genom
den öppna dörren in i gossarnas rum som
liknade ett hav i dimma och där mamma rörde
sig röd i ansiktet och som en fisk som
flämtade — hennes astma blev alltid så svår av
den fuktiga värmen. Men mitt i imman, just
under taklampan med dess skärm av vitt
porslin, stod Oscar insvept i det våta lakanet
som limmade om hans smala axlar, det svarta,
lockiga huvudet höll han litet på sned och
hans stora, mörka ögon stirrade rätt ut i
rymden.
Han stod alldeles stilla, endast läpparna
rörde sig litet. Det var som om han skådat
något mycket märkvärdigt eller talat vid
någon . . . Jag tittade ditåt, men såg ingenting
annat än imma. Och så såg jag på Oscar
igen. Han stod fortfarande orörlig och tycktes
så borta och främmande . . . och så hög . . .
att han nästan gick upp i lampan. Då blev
jag rädd — ehuru jag sa mig: det är Oscar
fast han är större.
I detsamma ropade mamma förtvivlad:
— Oscar, men Oscar då! . . .
Då var det som om han vaknat. Han vred
huvudet mot mamma och smålog och började
torka sig.
Sedan när vi alla låg i våra sängar, öppnade
pappa dörren till salen, varifrån kom en kall
pust ända in till mig.
— Godnatt med er barn, sa han.
— Pappa du! kallade Oscar.
— Pappa du! ropade Lars.
•— Pappa dul skrek jag, lillan, som de
andra.
—- Kackadu! svarade han och neg.
Det var förfärligt lustigt och vi skrattade
alla tre, men mest jag för att visa att, jag
förstod att det var kvickt för det var rim —
och för att låtsa att jag inte sett något . . .
Och pappa tog mamma med sig ut i salen
och stängde dörren, medan Lotta och
jungfrun lyfte ut det nu nästan tomma karet.
Så släcktes lampan och det blev mörkt.
Då bad jag min Gud — som —■ haver,
slutande som vanligt med Gud ■— välsigne —
pappa och mamma — och gossarna ■— och
alla människor — och mig — själv — lilla —
barn — amen.
Men jag såg åter synen under lampan, fast
jag knep ihop ögonen, och jag bad för
säkerhets skull:
— Gud välsigne Oscar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
