Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Carl Sandburg. Av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Sandburg
ras viktorianskt pryda småstadssamhällen,
liksom hade han omkring sig endast den
djupa, gröna urskogen, som såg han solen gå
upp över en jungfrulig värld.
Han gick bort. Men hans dröm stannade
kvar. Och det är mot bakgrunden av denna
Whitmanska dröm, om Amerika som världens
befriare från falska ideal, ledaren ur
missbrukens och orättvisornas gamla fängelse,
som man skall se Carl Sandburg.
Generationer av amerikaner ha redan lyft
Whitmans-arvet. Det har inspirerat otaliga
av den amerikanska idealitetens
manifestationer från Lincoln-demokratien till president
Wilsons fjorton punkter. Men ingen diktare
har förvaltat det mera i mästarens anda än
Carl Sandburg.
Han har länge räknats som den främste
representanten för Västerns diktning. Titeln
The Head Poet of the West är ett hedersnamn,
som inte ens Wachel Lindsay kunnat göra
honom rangen stridig. Men efter avslutandet
av sin stora Lincolnbiografi framstår Sandburg
för människorna i krigets Amerika, vilka känna
behovet av klart uttryckta mål och ideal,
som den amerikanska nutidsdemokratiens
egen sångare, vilken man ser upp till för
inspiration och ledning.
Han har blivit kallad den mest amerikanske
av landets diktare efter Whitman.
Och dock har han idel svenskt blod i sina
ådror! Han föddes, denne den amerikanske
diktens arvprins, medan den gamle
diktar-kungen Walt ännu hade 14 år kvar att leva ■—
alltså år 1878, i ett fattigt arbetarhem i
Galesbury, Illinois, son till en norrländsk
eller småländsk rallare (Sandburg tycks inte
själv vara säker på vilketdera), August
Andersson1 och hans likaledes svenskfödda
maka Clara. De hade några år förut
kommit till Amerika — två små droppar i den
ändlösa ström av emigranter, vilka, för att
citera Walt Whitman i »Mannahatta», »till
ett antal av 15 à 20 000 personer per vecka
tillförde landet en oavbruten fond av ny
pionjärkraft».
Det var utvalt folk som kom, djärva och
kraftiga människor, vilka tröttnat på att
känna sina gåvor rinna ut i sanden i det
gamla landet. Därborta i Västern kunde en
man, som var en man, finna fri jord och
skära sig ett stycke framtid för sig och de sina
ur det nya landets mark. Men han måste förmå
1 Även om faderns efternamn variera uppgifterna.
Undertecknad har följt »Who’s who in America».
34—Ord och Bild, 53:6 årg. s
hålla ut, ofta under de fruktansvärdaste
svårigheter. Ett lakoniskt, nästan brutalt
folkligt uttryck säger också: »De fega kom aldrig
iväg, de svaga dog på vägen.»
»Europa slutar vid Alleghenny-bergen»,
hade redan på 40-talet en annan framsynt
diktare, Ralph Waldo Emerson yttrat och
därmed förrått sitt medvetande om att varken
Sydstats-kulturen eller den puritanska
Nya-Englands-kulturen, vars främsta blomma, den
transcendentala diktningen och filosofien han
själv och hans krets representerade, var hela
Amerikas eller ens verkligt amerikansk.
Därborta på andra sidan de vilda bergen kokade i
smältdegeln, där alla världens raser smälte
samman sina traditioner, öden och
möjligheter, den mustiga brygd, som slutligen skulle
bli en i helt ny mening amerikansk mentalitet.
Det dröjde innan Norden,
Mellan-koloni-erna och Södern upptäckte detta Västern.
Först 1890, då Sandburg var 12 år gammal
hade befolkningstyngdpunkten definitivt
glidit bort från Atlantkustens av anglosaxisk
kolonialkultur alltjämt dominerade område
till Mellersta Västern. Två år därefter skulle
den stora utställningen till åminnelse av
400-årsdagen av Amerikas upptäckande firas, och
Chicago tillvällade sig äran att hysa den. I
samtida brev och tidningsartiklar från män
på Atlantkusten hör man ännu ekot av den
häpnad och de förhoppningar som väcktes av
konfrontationen med, som en av dem skrev:
»Sextio, sjuttio miljoner människor, vilka
med undantag av ett försvinnande fåtal, alla
inom en eller två generationer stigit upp ur de
förtrycktas och okunnigas djup och här bilda
ett bättre material för framtidsutveckling än
någon massa förut i världen.»
Man kan, som Carl Sandburg själv i
undertecknads närvaro gjort, fundera över vad han
skulle ha blivit, om han stannat hemma i
Sverige, »eller», tillade han vid detta tillfälle,
»om det funnits en sådan rörelse som ABF
därhemma på den tid far och mor var unga».
Det är väl troligt att han även här hemma
skulle ha blivit diktare — en av våra första
proletärskalder. Men han skulle inte ha blivit
den Carl Sandburg han är nu med sitt stora
inflytande över en hel kontinent om han inte
sluppit ur våra trängre och avogare
förhållanden. På ett sätt kan man säga att han är en
åskådningslektion i fråga om vad Amerikas
fria luft och stora vidder betvtt för massor av
begåvningar, som om de stannat i sitt
hemland, skulle blivit undanskjutsade och ner-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
