Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Carl Sandburg. Av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna L en ah Elgström
vanliga amerikanska livet, och om sin rätt
att besjunga det med dess egna ord — det
amerikanska språket, som från alla de raser,
vilka mängdes inom dess landamären, lånat
en smidigare, mera skiftande och flammande
dräkt, en mera internationell anda, än »the
Iving’s English». Samtidigt som de befriat sig
själva från den belärande puritanska
tendensens ok hade de gjort sig fria från den
föregående generationens traditionella romantik,
som på sin tid här och var missfärgat
lokalfärgskolan. Denna innehållets revolt mötte den
revolt ifråga om formen, som redan begynts
av klassiskt engelskt eller brokigt
kontinentalt påverkade nyengelska diktare, sådana
som de redan nämnda Ezra Pound och Amy
Lowell, men framför allt av de betydande
diktare, Robert Frost och Edwin Arlington
Robertson, vilkas tankedjup, naturkänsla och
utsökta konstnärliga formgivning dock ge dem
ett värde, oberoende av dagens strömningar.
Även Amy Lowell var en stark personlighet
i liv som diktning — en kämpagestalt med
maskulint betonade karaktärsdrag och
kvinnlig sensibilitet. Hennes preciösa diktning, där
sökta effekter blandas med djärva nydaningar,
har dock kanske mindre värde för den nya
riktningen än de e^saysr vari hon med
stor verkan utvecklade dess estetiska
program.
Det blev emellertid en annan kvinna,
Harriet Monroe, vilken år 1910 helt djärvt gav
rörelsen en centralpunkt i tidskriften Poetry.
Under hennes i bästa mening opersonliga —
alltså rättvisa — egid kommo olika
fysionomier inom leden av den fria versens pionjärer
till tals från Poetry’s plattform. Sådana
diktare av europiserad och subtil typ som Edna
St. Vincent Millay och Sarah Teasdale
förekommo i dess spalter, och som dess
prisvinnare märktes så vitt skilda begåvningar som
den unge negerdiktaren Countee Cullen, »den
svarte Keats», med hans raffinerade
formgivning och Lew Sarrett, en fransk-kanadensare,
vilken diktade sina »Chippewasånger» med
utgångspunkt från indiansångernas primitiva
rytmer. Men — kanske delvis emedan Poetry’s
adress var Chicago — tidskriften blev framför
allt högkvarter för »The Western Poets».
Sherwood Anderson offentliggjorde i dess
spalter sina första försök i bunden form, »Songs of
Industrial America», den ironiskt bittre och
fine Edgar Lee Masters kom snart att höra till
kretsen, och framför allt gav Wachel Lindsay
tidskriften de första frukterna av sin »väst-
liga» period med dess av frälsningsarme- och
negermusik påverkade rytmer.
»Western Poets» betydde på denna tid
utom fri vers också en viss frisk och blåsig
hänsynslöshet och ibland en viss naivitet. Men
framför allt betydde termen orädd
samhällskritik. De västliga poeterna besjöngo
frakttågens, skyskrapornas och skördemaskinernas
stora skådespel. Men flera av dem sågo bakom
den industriella expansionens kulisser de
fruktansvärda offren för den nya effektiviteten.
Med Dos Passos några år senare, skulle de
alla kunnat säga: »Samhällskritik är vårt enda
vapen mot motståndarnas tårgasbomber och
kulsprutor. Vi måste hamra in i nationens
medvetande sanningen -— att amerikanerna
äro ett besegrat folk, att U. S. A:s utveckling
från pionjärdemokrati till monopolkapitalism
följt en väg som leder till sterilitet och
slaveri.»
Främst av »The Western Poets» förenade
Carl Sandburg bägge dessa sidor: stoltheten
över den amerikanska kraften och hatet mot
allt det som lett den på villospår.
Då jag i Poetry’s lilla dammiga håla till
redaktionslokal en dag år 1927 satt och hörde
den lilla stillsamma gråhårsdamen med sin
typ av gammal, fin lärarinna, som var dess
redaktör, berätta om dessa kampdagar, sade
jag mig, att det bara var i Chicago något
sådant kunnat hända — en tidskrift startas,
som endast tog mot poesi och sällan eller
aldrig tryckte något som inte gick den stora
publiken på nerverna. Kulmen nåddes den
dag år 1912 då Carl Sandburgs debutpoem,
»Chicago», publicerades där. — Det var
tidskriftens stoltaste minne, berättade Miss
Monroe, att den genom att trycka detta poem
och ge författaren årets Poetry-pris snabbt
och verksamt hjälpte den då 36-årige
debutanten till en erkänd ställning inom Västerns
nya litteratur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
