Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Carl Sandburg. Av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Sandburg
stinkt en osviklig säkerhet, när han är som
bäst. Det har också varit hans räddning mot
alltför stor bitterhet. Luis Untermeyer säger
fint och träffande om honom: »Hans hat mot
orättvisor är så knivskarpt, att det skulle
skurit sönder hans diktning, om inte hans
kärlek vore ännu starkare.»
Men ingen kärlek går fri från tvivel i denna
ovisshetens värld. Förhållandet mellan hans
dröms fria Amerika och verkligheten måste ju
ofta skära sig — och skära honom själv blodig.
Liksom Whitman hör Sandburg till den sorts
diktare, vilka endast födas i tider av andlig
högspänning, liksom så nära livets hjärta att
de, såsom Whitman inte med en atom tyckes
skilda från den mänsklighet, vars fröjder och
sorger äro deras att besjunga lika naturligt
som att andas.
Sandburg älskar sin vision av det
amerikanska folket kanske lika högt som Whitman
sin. Bägge drömma de om en framtid då
Amerika fritt från materialismens träldom skall
träda fram som folkens ledare. Men Whitman
ägde oändligt mycket mera tro än hans
lärjunge. Sandburg längtar efter samma
omedelbarhet, men själva hans längtan visar honom
hur kluvet hans medvetande är, hur splittrad
hans värld. Hur vanmäktig var icke hans
förståelse och livsömhet. Kanske hela hans
strävan var självbedrägeri? Så måste han ju
eftersom tiden led fråga sig, inte minst inför
skådespelet av Amerikas hemska år under
depressionen, då pionjärernas arvtagare
förvandlades till brutaliserade tiggare och
fattighjon — fråga sig om inte hans dröm om detta
folk och dess framtid var en enda stor illusion?
Och frestas att svara med Van Wyck Brooks
ord några år förut: »På idéernas plan erbjuda
vi världen en bild av en väldig,
odifferentierad hjord av godlynta djur, Phytiasriddare,
filosofie doktorer av standardtyp,
chautauqua-gråtare, bärare av föreningsmärken och
hundraprocentiga patrioter.»
En metafysiskt lagd människa med
medkänslan som enda religion måste i ett sådant
predikament bli en mycket ensam och sorgsen
människa, hängande i tomma luften.
Framförallt i »Good Morning, America», — ehuru detta
drag inte saknas i någon samling, — breder
sig denna tomhetskänsla likt en kall dimma
över vissa sidor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
