Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur svenska hjärtans djup... Ett hundraårsminne. Av Bernhard Tarschys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur svenska hjärtans djup...
ingalunda inskränktare, än det Konungen sträcker sin
spira öfver, och som således är såväl berättigad som
pliktig att hafva hjerta för fosterländska
angelägenheter. Ungdomen, som redan länge, ehuru i mindre
omfattande bemärkelse, kallat Oscar sin furste, har
nu, vid hans uppstigande på Wasathronen, med icke
mindre allvar än de gamle, de som företrädesvis velat
tillmäta sig kärlek till fosterlandet, inför honom
framburit sin hängifvenhet och sina förhoppningar.
Och dessa gamla — äfven de hafva nu gladt sig åt
dessa yttringar af en hos ungdomen framträdande
fosterländsk anda; de ha upphört att hänvisa på sitt
silfver i håren såsom ensamt berättigande till
deltagande för hvad fosterländskt är. Och det med rätta.
Ty ungdomen har guld, och det både i hår och hjerta.
I Strandbergs Hymn förenas den
demokratiska uppfattning, den fasta tilltro till den
liberala monarken, det krav på en stärkt
nationalanda och den orubbliga förvissning
om folkets inneboende styrka, som äro så
typiska för nationalliberalismen runt om i
Europa under årtiondena kring seklets mitt.
Det är ingen tillfällighet, att Richard
Dybecks Du gamla, du fria skrevs 1844 och
Runebergs Vårt land, vårt land 1846. Liksom
Talis Qualis’ Hymn var deras syfte att ge
folket ett stärkande och enande uttryck för
foster landskärleken.
Kungssången har, som namnet Hymn anger,
psalmens anläggning och stil; i Otto
Lindblads musik gå tongångar från »Vår Gud är
oss en väldig borg» igen. Slutstrofens åkallan
och bön har något av det trohjärtat vissa,
som ger lyftning åt den karolinska periodens
psalmdiktning, och tonsättningen stärker detta
intryck. Från barnsben hade prästsonen C. V.
A. Strandberg insupit respekt för
predikantens och kyrkosångarens uppgift.
Ledarall-varet i hans diktning och journalistiska
gärning hänger nära samman med
barndomsintrycken och hans utveckling som
studentpolitiker. Det föll sig naturligt för honom att
förena nationellt och religiöst patos. När han
för sin menighets, den studerande
ungdomens, talan, brusa hymnens malmklanger i
hans dikt.
För Strandberg var hovpoesi och servilt
fjäsk inför tronen något otänkbart. Det
passade honom ej, som han i en dikt till Orvar
Odd (Sturzenbecker), skriven omkring den
10 oktober 1844, säger:
–-bland trälars vimmel
Trängas under sammetshimmel,
Böja knä för kungastol
Och på maktens solljus gapa.
Hans kungssång är »enkel». Den är ej en
enskilds utan en »samfälld» hyllning, ett hela
Otto L indblad s tonsättning av
kungssången i facsimile.
folkets trohetslöfte. Det är en hyllning med
demokratiskt förbehåll, som Talis Qualis
frambär. Om konungen är beredd att
»beskärma folkets majestät och rädda det från
fall», då skall hans folk stå vid hans sida
och utan tvekan besegra alla fiender. Skulle
ändå Sverige gå mot sitt fall, då må konungen
som folkets främste och banérförare gå mot
döden. Folkets röda blod skulle bli hans
purpurmantel i undergångens stolta timma. Men
ännu hotade ej ett sådant öde, och sången
slutar med en bön till Herren att stå det
svenska folket bi:
Som förr Du med oss varit har,
Och lifva på vår strand
Det gamla lynnets art igen
Hos sveakungen och hans män,
Och låt Din ande hvila än
Utöfver nordanland!
Från många håll har framförts, att
undergångstanken i Hymn gör den föga lämpad
som kungssång. I det minnestal över
Strandberg, varmed Viktor Rydberg 1878 efterträdde
honom i Svenska akademien, formulerade den
skald, som något år tidigare skrivit Dexip-
571
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
