Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Den unge Oscar Levertin. Av Anna Levertin. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna Levertin
ning av Fyrisån, som tog oanade
proportioner. Hela kvarteret Luthagen blev
översvämmat och »det lilla huset» fick genast
från början en obehaglig påminnelse därav.
Han skriver till sin far:
Tack för bref! Det kom till mig i den underligaste
belägenhet jag varit med i. Vi äro nämligen
översvämmade. Det vill säga vattnet ur Fyris går över
trappsteget på vår lilla ingångstrappa och hela
Götgatan är en flod. Kommunikationen till staden sker
på en på bockar lagd plankspång, eljes måste man ro
för att komma fram — Ännu är ej någon
öfverhän-ande fara för våra golf — I liten skala började detta
redan för två dagar sedan, men vattnet rann tillbaks
igen. Men i går, då vi efter att hafva tillbragt den
roligaste första maj, hade följt Geijerstams till tåget
och kom hem vid 9-tiden, började vattnet stiga
ofantligt med massor av kolossala isstycken, som drefvo
upp Fyris öfver mot Luthagen — Vi ha vakat
vexelvis hela natten, och nu står det som sagdt. Om det
kan fortfara är ej säkert. Alt vattnet strömmar till.
Folket ikring tror dock att det nu nått sin kulmen,
och ha vi då sluppit undan med förskräckelsen
—-Det värsta är, att jag fruktar här skall bli fuktigt.
Jag vet verkligen ej, hvad som är att göra. Om
vattnet ej rinner bort utan stannar lika högt, få vi väl
tänka på att tills vidare flytta till Gästis. Ja det var
en olycka, om blott nu ej vattnet stiger — ännu kunna
vi vara lugna för möblerna — För oss sjelfva är det
naturligtvis ingen fara. Mer i morgon.
P. S. Att du skulle resa hit upp till oss i morgon
kväll (torsdag kväll) är väl knappast värdt, förr än
vi nu få se, hur det artar sig.
Alla må bra och äro vid godt mod. Vår värd kom
just nyss och sade, att han trodde det ej var farligt
alls. På 30 år har intet dylikt händt i Upsala. Tänk
dig Upsala som ett litet Venedig eller med grachter
med gulbrunt vatten, gälde det ej ens eget skinn, vore
det en intressant syn, menniskoegoism.
Uppsala början av mars 1889:
Käraste Pappa!
Tack för böckerna. Jag skulle redan för längesen
ha skrifvit en rad för att berätta hur vi ha det. Men
jag har haft mycket att göra dessa veckor och varit
svårt uttröttad, sedan jag slutat mitt dagsverke. —
Hur må Ni? Mamma och Mormors? Det var rätt
länge sedan vi hörde något från Er. Häruppe är just
intet nytt att berätta. Jag har snart slutat det tredje
ganska vidlyftiga kapitlet af min afhandling, och
Schück är en sträng herre, som stryker och rättar
värre i mina stackars manuskript. Vore jag färdig med
smörjan. Jag var häromdagen på Litteratursällskapets
årsfest och hörde Meyers föredrag om Beata
Rosenhane — det var riktigt roligt och är det en skamlig
tur, att hafva hittat dessa superba papper. Eljes
händer här intet, blott snö och grå arbetsdagar, få se,
om Brandes får lif i luckan. När han kommer reser
jag ner ett tag till Stockholm, jag vill fira honom i
lag med de litterära och ej blott bland de nerdammade
Upsalakräken. Har du träffat G. af G? Hans tokar
hålla sig ju på skådeplatsen — som är roligt! Jag läser
aldrig något roligt nu mer, har du sett något? Hvad
sägs om Ellen Key! Det var förbannadt styft af henne
att uppträda så pass ettrigt. Det är väl, att det blir
ruter i kvinnfolken när alla karlar gå och såsa ner sig
i reaktionära sörjan. Härmed följer som vanligt en
liten bibliotekshistoria (pappa hjälpte honom med
avskrifter) — du blir väl ej led för det? Men nu
farväl, må så väl och helsa alla från din egen Oscar.
Lisen helsar Mamma så hjertligt — och jag vill,
fast det är postfestum tacka för den fina spegeln!
Adjö!
Uppsala, onsdag.
Käraste Pappa! Tack för sist! Nu är Brandes här
— han höll i går sin första föreläsning. Blott en 200
personer voro der. Är det inte djefligt! Fy för fan en sån
usel och stinkande stad Upsala är. Det var rysligt
fint mycket som han sade om Heine — och huru han
läste Die Beiden Grenadier — det var superbt. Efteråt
hade ett utvalt Verdandi-kotteri en sittande supé —•
stämningen var glad, och han i humör. I dag har han
beskådat universitetshuset och åkt en smula — tiden
blir naturligtvis lång. I morgon kväll skall han till
oss, hoppas jag. Lisen väntar jag med otålighet (hans
hustru var i Stockholm). Nu skall jag inte klottra
mer. Detta var inget brev. Farväl din tacksamme
Oscar.
Lasse helsar. Kommer Anna? Jag ska bjuda henne
på Brandes om lördag i så fall —-det kunde ju vara
roligt för henne. —
Det var naturligtvis en stor glädje för de
unga att få mottaga Brandes i sitt hem
där de samlat sin vänkrets och där Brandes
tjusade alla genom sin kvickhet och sin
älskvärdhet ■—- ej minst värd och värdinna.
Några dagar efter dennes avresa blev
emellertid Lisen Levertin häftigt sjuk. Läkarna
trodde först att det var tarmvred, men vid
operationen visade det sig att sjukdoman
var kräfta och att ingen räddning stod att
finna. Hon slocknade natten därpå,
medveten om att ingen hjälp var möjlig. Strax
innan bad hon om ljus för att ännu en sista
gång skåda sin makes älskades drag.
Den nittonårige Oscar Levertin hade gjort
sitt val för livet, men den 19 mars 1889 efter
blott ett och ett halvt års äktenskap rycktes
hans hustru bort. Då kom döden i hela sitt
majestät — men i dikten gav skalden henne
ett evigt liv.
V A R
En natt i maj jag såg en syn i hvitt,
en hvit gestalt i hvita fruktträds midt,
och blondt som dagens första flod af ljus
flöt hennes hår i morgonvindens sus.
Längs hennes klädebonads mantelflik,
som föll mot marken sid och drottninglik,
göt våren all sin ljusa rikedom
af sollyst dagg och hvithyllt äppelblom.
Men hon, som hvit i vårens blomhvalf stod,
hon ägt en gäng hvar droppe af mitt blod
behärskande med ljuf, despotisk makt
min tankes rytmer och mitt hjärtas takt.
Och än den minnets njugga fattigrest
som ensamt jag har kvar af lifvets fest,
är blott en svag och kvällsblid återglans
af soln, som dött bak hennes ögonfrans. ..
582
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
