Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sverige och svenskarna i den nyare ryska skönlitteraturen. Av V. Kiparsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverige och svenskarna i den ryska skönlitteraturen
nedgjordes av samma förlag, står antagligen
i samband med Sovjetunionens politiska
utveckling. År 1931 blevo nämligen de allra
sista resterna av den Leninska
andhämtningspausen (så kallade NEP = nya ekonomiska
politiken) definitivt avskaffade, den totala
kollektiviseringen inledd och Sovjetunionens
samtliga materiella och andliga resurser
insatta i dess tjänst.
Även författarna började indragas i den
väldiga omdaningsprocessen och påverkas i
sitt ämnesval och i synnerhet i sin behandling
av ämnet, som snart utvecklade sig till ett
slags »kommunistisk ortodoxi», den så kallade
»generallinjen». I mitten av 1930-talet var
denna linje alldeles klar och det var bara
några få författare, som den store Sjölohov
och den i Väst-Europa bosatta Ehrenburg,
vilka ännu fortsätta att skriva med vissa
avvikelser.
En alldeles »ortodox» författare är däremot
den mycket produktiva Gennàdij Fisj, som
från och med 1933 publicerat en rad tämligen
väl skrivna verk, vilka nästan uteslutande
handla om de »rödas» kamp mot de »vita» i
Finland 1918. Min tidigare förmodan, att
Fisj »lika gärna kan vara en på ryska
skrivande finné»1 måste jag numera, sedan jag i
Petrozavodsks Universitetsbibliotek påträffat
en av honom skriven artikel,2 taga tillbaka:
Fisj förklarar nämligen själv däri, att han
icke är finne. Närmare biografiska uppgifter
om honom saknas emellertid fortfarande; man
vet bara, att han är född 1903 (var?) och år
1931 enligt egen uppgift skickades till
Petro-zavodsk för att inlemmas i den »Karelska
författarbrigaden», som fick i uppdrag, att
bl. a. skönlitterärt behandla olika episoder
ur borgarkrigen i Öst-Karelen 1918—1922.
I allmänhet håller sig Fisj strikt till den
finskkarelska tematiken, utan att blanda sig i
grannländernas förhållanden. Endast i sin
roman »Edén» (första upplagan 1937, sista
1941), som beskriver det finska borgarkriget
1918, gör han ett hätskt utfall mot de svenska
frivilliga, som under general Linders befäl
kommo till de »vitas» hjälp. Enligt Fisj skulle
»ungefär tvåtusen svenska soldater, som för
olika brott och förseelser sutto i fängelser,
ha lovats amnesti, om de frivilligt anslöto sig
till den ’svenska brigaden’ för att återställa
1 Jfr »Finland och finnarna...»
2 »Huru jag samlade material för ’Kiimasjärvis fall’»
(i almanackan »Natjàlo», 4:de boken, Petrozavodsk
1935).
ordningen i grannlandet. . . De
kommenderades av aktiva officerare. Officerarna behövde
ju krigserfarenhet och Sverige hade fört sitt
sista krig för hundra år sedan. Svenska
officerare gingo därför gärna till och med i
persiska schahens tjänst eller till Afganistan och
Kina. I Finland var man däremot nästan som
hemma. I Finland ’försmäktade över
tvåhundratusen svenska bröder under det röda
oket’. Officerarna brydde sig icke om, att
Finlands svenska arbetarorganisationer voro
ense med hela Finlands arbetare, att det
fanns massor av svensktalande inom det röda
gardet... Officerarna intresserade sig bara
för möjligheterna att samla krigserfarenheter,
de tyckte om att soldaterna förstodo svenska
och ännu mera tyckte de om att fienderna
voro socialister och ’ryskt pack’, som man
ännu hade att göra upp med för nederlaget
av 1809» (s. 171). Fisj beskriver sedan attacken
mot Tammerfors, där de tappra, men illa
ledda svenskarna stupa massvis i de »rödas»
maskingevärseld. — Ett annat utfall gör Fisj
mot den »ordens- och briljantprydda» svenska
konsuln, som i det belägrade Viborg besöker
de av det röda gardet tillfångatagna »vita»;
konsuln yttrar sitt missnöje med fångarnas
behandling, men då »exploderar en granat i
närheten och konsuln försvann lika plötsligt
och oväntat, som han hade infunnit sig i
fånglägret» (s. 313).
Till slut skall här anföras en liten litterär
episod, som belyser inställningen till de
svenska frivilliga under det finska
vinterkriget 1939—40. I den av
Sovjetunionens Försvarskommissariats Militärförlag i
början av 1941 utgivna artikelsamlingen
»Striderna i Finland» (II, s. 98—99) finns
en skiss av underlöjtnant N. Kondràtiev
»Fångarna»; den däri beskrivna
händelsen skall enligt författaren ha ägt rum den
17 februari 1940 i närheten av Kämärä
station på Karelska näset. Underlöjtnanten
berättar bl. a.: »De tillfångatagna finnarna tiga.
De äro många, och alla äro nedbrutna,
bortkomna. Också vi tiga. Plötsligen höra vi
någonstans uppe i backen en hög,
exalterathysterisk stämma ropa: •— Jag är svensk!. . .
Jag är svensk! . . . Jag är svensk! . . .
Vi vända oss och se: från en ’korsu’ där
uppe kommer ner till oss en ung, så där
tjugofem år gammal man. Han är iklädd en lätt
överrock, hatt och lackskor; han hoppar och
dansar av kyla, håller händerna upp och
småler hela tiden inställsamt och upprepar: —
591
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
