Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En stor mans vanor. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En stor mans vanor
djupt förtroliga brevväxling med sin äldste
son, ambassadören Johan Oxenstierna i
Osnabrück, spåras något som liknar öppen
kritik mot härskarinnan, ännu mindre
bristande respekt. På sin höjd ibland en
lätt skymt av mycket dämpad ironi. Det
var annat än förställning, det var verklig
självbehärskning. Olyckan var att Johan,
en av de ledande vid fredsförhandlingarna,
hade vida mindre av den varan än fadern.
Det blev också ett av den gamles
sorgeämnen, och i dessa brev till Johan är han på
den punkten så rättfram, så sträng, att
ingen kan misstaga sig om hans känslor.
Att han mer än en gång var djupt
nedslagen, nära misströstan, ser man framför
allt av hans brevväxling med sin bror
Gabriel, som gick bort många år före
honom. Men utåt förstod han att behärska sig.
Det var helt enkelt en del av det ansvar han
ansåg sig skyldig sitt land. Han bar
huvudet högt och stämde icke ner tonen. Han
kunde som sagt brusa upp och mäta
skäppan full, när så lämpade sig, men sin sorg
sparade han för sig själv. Åtminstone en
gång tycks likväl rörelsen ha blivit honom
övermäktig. Det var på våren 1635, sedan
han lämnat Sydtyskland, där marken blivit
honom alltför het, och genom Frankrike och
Holland begivit sig till Hamburg. Han fick
då vid ankomsten kännedom om det
allmänna avfallet från Sveriges sak bland de
evangeliska i Nordtyskland. När han hörde
detta, berättar en trovärdig rapportör,
strömmade tårarna utför hans kinder.
Det kan i första ögonblicket förvåna, att
Kristina kallar denne otroligt verksamme
man en smula långsam i sina göromål. Men
en förklaring finns. Han arbetade oavbrutet
och utan pauser, icke ryckvis och i ansatser
som många andra. Han arbetade icke minst
när han talade, ofta bra nog omständligt,
menade somliga, som föga förstodo hans sätt
och avsikt. Det var hans vana att på det
sättet lägga upp saken och avskala
problemet under ett ständigt uppradande av
Axel Oxenstiernas värja.
I Kungl. Livrustkammaren.
argumenten pro och contra, med allehanda
godmodiga avstickare och infall ur sin
bottenlösa erfarenhet. Ibland var också
detta ett uttryck för hans egen tvekan.
Han sökte sig fram till den rätta slutsatsen.
Men i allmänhet kan det fattas som ett
pedagogiskt grepp, en form för mer eller
mindre omärklig övertalning, en
uppfordran till andra att välja ståndpunkt.
Metoden tog tid, och de som från början hade
sin mening färdig, älskade ju icke slik
vidlyftighet. Den kom icke minst till synes i
riksdagspropositionerna, långa och
periodrika, till alla delar sorgfälliga och
upplysande, om också den yttersta avsikten först
småningom kom i ljuset. Kanslern uppläste
dessa aktstycken utan överdriven brådska,
med nödigt eftertryck på de rätta ställena.
Men i allt fanns den klaraste plan och
disposition, en målmedvetenhet och överblick
av stora mått, kort sagt vad Kristina kallar
ett stort förstånd. Där fanns ett sinne för
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
