Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En stor mans vanor. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En stor mans vanor
mogenhet», säger han exempelvis, »om Gud
gåve vett och flit och idkesamhet och vi
sloge oss från dryckenskap.» Det var mera
sällan han själv slog sig lös. Åtminstone
en gång har han själv berättat därom, på
hösten 1631, när han lämnade Preussen för
att skynda till Gustav Adolf, som redan
närmade sig trakterna vid Rhen. Segern vid
Breitenfeld hade medfört en omsvängning i
stämningen mot svenskarna också i Danzig,
som hela den föregående tiden varit en
hårdknäckt motståndare till dem. Axel
Oxenstierna hyste för stadens ledande män
en med ovilja blandad respekt. Inför
avskedet och under intrycket av Breitenfeld
mottog han nu från dem en festlig
inbjudan. De möttes för första och sista gången
och talade fritt ut. »Den kvällen», bekänner
kanslern för sin bror, »tog jag mig ett gott
rus.»
Axel Oxenstiernas hälsotillstånd genom
åren hör nära samman med bilden av hans
vanor. Redan i början av kanslerstiden
lämnade det åtskilligt att önska till följd av
en envist återkommande reumatisk
åkomma, som besvärade honom mycket och ofta
gjorde Gustav Adolf otålig. Han kallade den
själv med tidens rymliga namn podager:
»podagriska flusser», »podagriska anstötar».
Sjukdomen förvärrades, sedan han åren
1616—18 långa tider haft sin verksamhet på
färdevägar under bar himmel, utsatt för
blåst och väta under vinter och vår. När
Gustav Adolf 1621 drog över till Riga, var
den oumbärlige kanslern så illa däran, att
man fruktade för hans arbetsförhet i
framtiden. En svullnad i högra armen hindrade
honom att föra pennan — nästan det värsta
som kunde inträffa. Han prövade
åtskilliga medel och ordinationer, men kom snart
genom egen erfarenhet till resultatet att
det bästa dock var en ordentlig vilokur på
några veckor varje vår med bad och värme.
Denna kur hjälpte honom fram något så
när, fastän den tid han kunde reservera för
den ofta blev i knappaste laget. Efter
hemkomsten från Tyskland 1636 visar han sig
starkt intresserad av varma källor;
enligt hans mening borde sådana inte heller
saknas i Sverige, blott man letade
tillräckligt: »Alla våra sjukdomar, som endels
komma av flusser, skola därigenom
mestadels kunna kureras.» Men gikten
förvärrades, och vid riksdagens öppnande 1640 var
han ur stånd att deltaga i procession till
rikssalen utan måste i förväg långsamt
stappla dit. De höga slottstrapporna
plågade honom, och rådet sammanträdde ofta
nog i kanslerns eget hus, som ju låg i
närheten, för att så mycket som möjligt skona
honom. Icke förty gick bland motståndarna
ett tal, att denna då och då uppträdande
sjukdom i rätt hög grad var politisk, mest
en förevändning. Så långt hade man
troligen rätt att Axel Oxenstierna, som när
det verkligen gällde kunde trotsa värk och
krämpor, kände sig ha bättre skäl att släppa
efter en smula, i den mån en sådan
kraftansträngning tycktes honom mindre
befogad. Under sin senare tid fattade han ett
stigande intresse för läkarvetenskapen och
höll sig med egen medicus. Med det klara
och självständiga omdöme, som utmärkte
honom i nästan allting, ansåg han det
viktigaste för all läkekonst vara att man i
grund lärde känna människokroppen. Som
universitetskansler i Uppsala sökte han
också särskilt gynna de anatomiska studierna,
dittills praktiskt taget okända i Sverige.
Det är svårt att skilja ut »en stor mans
vanor» från det så mycket viktigare
kapitlet om hans syn på världen. Gränsen blir
ofta omärklig. Vad jag nu har kunnat
lämna är i stort sett endast ett bidrag till
en del av Axel Oxenstiernas karakteristik,
de mera utvärtes dragen. Men de ge
måhända någon föreställning även om hans
personlighet och kynne,
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
