Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Lamartine — en studie i politisk romantik. Av Holger Ahlenius. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
tränges under restaurationen. Denna hade
efter mer än tjugo år av otrygghet och krig
återskänkt dikten fred och trygghet samt
något av den litterära frihet, som
revolutionen och kejsardömet så hårt beskurit.
Restaurationens aristokratiska salonger
utgjorde romantikernas första publik. Till form
och uttrycksmedel voro de revolutionärer. Men
efter mönstret av idolen Chateaubriand, i
kraft av familjetraditioner och egna
sympatier inledde de sin bana som legitimister och
konservativer.
Alliansen med tronen och altaret blev
kortvarig. Den sades inte upp av romantikerna.
Redan i början av 1824 angrepos de i den
ultrarojalistiska tidningen La Quotidienne och
tidskriften Memorial catholique. Där
utvecklades, att romantik i konst och litteratur vore
det samma som revolution i politiken och
protestantism i religionen — samma argument
alltså, som man möter i vår tids
antiroman-tiska tänkande, hos Maurras och Lasserre.
Men romantikernas stigande ovilja mot
bourbonerna daterar sig främst från
Chateaubriands förjagande ur Villèles ministär och
övergång till oppositionen i juni samma år.
Karl X.s reaktionära politik bidrog ytterligare
att driva dem åt vänster. Polignac fullbordade
verket. Med frigörelsen från tronen följde
frigörelsen från den gallikanska kyrkan, dess
nära förbundne. 1830 är inte bara
julirevolutionens år utan också romantikens
genombrottsår, då Victor Hugo i företalet till
Hernani förklarar, att romantiken är
liberalismen i litteraturen.
Här är inte platsen att i detalj skildra den
franska romantikens politisering och gradvisa
rättning vänster under inverkan av
julirevolutionen och dess följdföreteelser: den
förmögnare bourgeoisiens makttillträde, den
begynnande industrialiseringen, den
demokratiska oppositionens tillväxt i styrka. De
»ärorika» julidagarnas egentlige hjälte hade
ju varit folket, arbetarna, som uträttat hela
det blodiga grovgörat. De ensamma syntes
ha utkämpat en ideell kamp, ty de fingo
varken den rösträtt eller den republik de
eftersträvat. De undanskjutna
samhällsgrupperna erbjuda den naturliga jordmånen för
den sociala och ekonomiska utopismen —
representerad av Saint-Simon, Fourier och
Louis Blanc — som bara är ett av fermenten
i den romantiska rörelsen. Man kan vidare
erinra om Lamennais, den profetiske
svärmanden, som under restaurationen med fana-
tisk trosiver gisslat liberalismen, toleransen
och likgiltigheten i religiösa ting samt
angripit den gallikanska kyrkan, emedan den
paktiserat med den världsliga makten, det
rådande politiska systemet, och därigenom
gjort sig delaktig av oviljan och hatet mot
dessa. Men det irreligiösa borgerskap, som
hemburit julirevolutionens frukter, var i
Lamennais’ ögon ännu ovärdigare än de
förra maktägarna att tjänstgöra som kyrkans
överhuvud, och i sin tidning VAvenir yrkade
han nu på skilsmässa mellan ståt och kyrka:
blott i frihetens atmosfär skulle kyrkan kunna
vinna folken för sin heliga sak, och Lamennais
tog därför upp hela det liberala programmet:
samvetsfrihet, pressfrihet, föreningsfrihet. Då
han genom dessa läror råkade i konflikt med
påvestolen, vars oinskränkta auktoritet han
avsett att hävda, bröt han med denna och
kastade sig i det demokratiska lägrets armar.
I Paroles d’iin croyant (1834) hudflängde han
i apokalyptiska tonfall det gudlösa samhället
och frammanade på glödande bibelprosa
visionen av ett framtida folkvälde i
evangeliets anda.
För folket skriver Béranger sina populära
visor, där regimen och de högre klasserna bli
illa åtgångna. Victor Hugo, den franska
diktens klingande malm och ljudande cymbal,
börjar besjunga folket, friheten och
revolutionen i sin lyrik, medan hans romantiska
skådespel från r 830-talet vanligen ha en
antirojalistisk fläkt, förhärliga de lägre
klasserna och nedsvärta de högre. På en plan från
r832 återgår hans stora roman om
»samhällets olycksbarn». Under 1840-talet, då den
romantiska poesien förstummas och skalderna
engagera sig allt djupare i politiken,
upptages folkets sak i George Sands lyriskt
känslosvallande berättelser med feministisk,
humanitär eller »socialistisk» tendens, i Eugène
Sues vulgära följetonger med deras
kvasi-revolutionära patos och deras skräckmålningar
av det sociala eländet.
Hos historikerna slutligen framträdde
särskilt tidigt nyanknytningen till idéarvet från
den stora revolutionen. Redan under
restaurationen hade liberalerna Thiers och Mignet
publicerat var sin revolutionshistoria med
huvudvikten lagd vid 178g års idéer och
bourgeoisiens övertagande av makten. Då
revolutionens historia togs upp under
julimonarkiens sista skede, hade den ändrat
karaktär. Louis Blanc gjorde Robespierre till
protagonisten i det historieverk han började
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
