Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Lamartine — en studie i politisk romantik. Av Holger Ahlenius. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
urskulda den genom att göra den till organ för
humanitära och politiska syften. Exempel
givas i vissa partier av Jocelyn, Lamartines
berömda versroman från 1836, tillkommen
just under 1830-talets första lustrum. Henri
Guillemin, på vars grundläggande
Lamartine-forskningar denna studie huvudsakligen är
byggd, har träffande kallat Jocelyn
vittnesbördet om en själ, full av tvivel, som likväl
väljer den tyngsta vägen, resignationens,
vardagsheroismens, den livsvariga
försakelsens väg. Den fattige kyrkoherden i Valneige
var studerad efter levande modell, men
skalden har också givit honom drag av sig själv.
Att avstå, att försaka var det bud han ålagt
sitt eget hungrande hjärta. Det löfte han
avgivit i trettioårsåldern, att försöka leva som
en god kristen, svek han aldrig. Kvinnornas
förklarade och bortskämde gunstling avstod
från varje personligt lyckokrav. Intill änden
framhärdade han obrottsligt i ett tidigt
slocknat och barnlöst äktenskap. Jocelyn avstår
från sitt arv och väljer den teologiska banan.
Därigenom får hans syster tillräckligt stor
hemgift för att kunna gifta sig efter sitt
hjärtas val. Ännu större är hans offer, då han av
trohet mot den förföljda och maktlösa kyrkan
avstår från Laurence, den unga kvinna han
kommit att älska medan de levat dolda i en
grotta, dit de flytt undan revolutionens
stormflod. Man inser lätt, hur naturligt Lamartine
kunnat ingjuta sina egna känslor i Jocelyns
kvalda bröst.
Han har gjort det också i Jocelyns
grubblerier över den stora revolutionens mening och
innebörd, där vi återfinna samma
tankegångar som tidigare. Förändringarna i
människornas värld äro blott led i naturens eviga
kretslopp, vars lagar ingen kan undandraga
sig. Även här tar Lamartine fasta på
tillvarons inneboende rörelseprincip såsom
varande Guds egen och fångar den i hegelska
kategorier, då han låter Herrens ande verka
genom sitt blinda redskap: människoanden.
Men hur kan kärlekens, rättvisans och fredens
ande markera revolutionernas väg med blod
och tjäna orättfärdigheten och illdåden?
Svaret blir, att människan är ett dödligt
verktyg, som i sista hand inte förmår särskilja
brott och dygd. Revolutionerna äro slagfält,
där våldförda rättsideal drabba samman i
tiden. Det enas anhängare göra en helig sak
av gammal orättvisa och tro, att förtrycket
helgar förtryckaren. Förkämparna för det
andra äro förbittrade av gamla skymfer och
se i det ljusbringande förnuftet ett verktyg
för hämnden; de bränna, plundra och mörda
i sanningens namn. Dylika omstörtningar
bringa olycka över dem som företaga dem
men bli till gagn för eftervärlden. Med sin
insikt i historiens dialektik och med all sin
avsky för blodsdåden kan den Jocelyn som är
diktarens språkrör inte dölja sina sympatier
för franska revolutionens principer och
bestående resultat.
Med känslor av medlidande och
främlingsskap betraktar lantprästen Jocelyn de
sammanträngda, olyckliga människohoparna i
Paris. Massornas feberpuls och ångestrop isa
och förlama honom, men samtidigt känner
han sig bära deras bördor, känner sig delaktig
i deras lidelser, leda och indignation. Här talar
Rousseau-lärj ungen och filantropen
Lamartine, som var provinsbo och lantjunkare
av-födsel och förkärlek och som från början av
sin politiska bana skulle rikta
uppmärksamheten mot storstädernas tillväxande
arbetar-proletariat och dess problem, krävande en
snar lösning. Den patriarkaliske jorddrotten
Lamartine talar genom Jocelyn, då denne
berättar den ryktbara episoden Les laboureurs,
där han i den halvt serafiska bondeidyllens
färger skönmålar åkermannen och hans familj
i deras tunga vardagsgärning, fylld av svett
och möda men omstrålad av familjekärlekens,
gudsfruktans och förnöjsamhetens gloria.
Lamartine gjorde ytterligare ett par försök
att förena politik och poesi i två större poem,
båda från 1837: Utopie och A M. Felix
Guillemardet.
Av en ung poet apostroferad som utkiken
i masttoppen på mänsklighetens skepp, den
där ser längre och vidare än massan på däck,
svarade Lamartine med dikten Utopie; mot
bakgrund av den eviga förvandlingen
frammanar han där bilden av ett moraliskt
fullkomnat framtidssläkte, fritt från laster,
passioner och egoism och genomsyrat av
broderskapets och jämnlikhetens anda. Man tränger
inte längre ihop sig i städerna, dessa
mänsklighetens stall; ingen hyser avund mot den
andre, eftersom var och en äger sin egen
jordlott. Samtidigt har man lagt under sig naturen
i så hög grad att denna utan tunga skänker
riklig näring, varigenom människoanden fritt
kan utveckla sina resurser och ägna sig åt
tankens mödor. Närmast får man alltså
intrycket av ett folk av filosoferande
småbrukare, och detta har ur spillrorna efter raserade
kyrkor och tempel blott räddat undan bönen,
H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
