Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F i l m k r ö n i k a
Av Artur Lundkvist
ILL senaste säsongens mest
framgångsrika publikfilmer hör Sången om Bernadette
efter Werfels bekanta roman. Krigets
påfrestningar har tydligen gett många människor
smak för mystik och metafysisk uppbyggelse.
Och här är nu en film som tillhandahåller
underverk i tilltalande, stundom gripande
inramning. Att det skulle kunna ges vissa
psykologiska förklaringar till mysterierna antydes
icke, tvärtom. Det som oförklarligt
framställda blir genast till ett reklamargument för
den religiösa tron. På den punkten är filmen
oärlig och friar till en bred publiks naiva
känslosamhet. Detta gör att den något
medvetnare åskådarens reaktion inför filmen blir
plågsamt ambivalent, något som inträffar
märkvärdigt ofta just när det gäller filmer.
Bortsett från den saken finns det nämligen
åtskilligt att beundra och ryckas med av i
»Sången om Bernadette». Den lilla sydfranska
bergsstaden Lourdes för bortåt hundra år sen
frammanas i artistiska bildsviter med
fuktiga gränder och mörknade stenmurar. Med
en viss patetisk realism placeras den
avsigkomna mjölnarfamiljen i en bedrövlig
källarvåning och mannen går ut i gryningen för att
forsla bort det motbjudande avfallet från
sjukhuset. Den nya skådespelerskan Jennifer
Jones (Bernadette) träder in i filmen som
ett naturbarn, primitiv och ändå förfinad,
laddad med pubertetssvärmeri och stigande,
omedveten kraft. I en skräpig utkant får hon
sin uppenbarelse, Damen i grottan, som fyller
henne med extas och blir verkligare för henne
än allt annat. Hennes tro på visionen skakar
hela samhället omkring henne,
myndigheterna, kyrkan, ordningsmakten. Deras
tarvliga intriger, deras list och hyckleri ger
filmen stark relief åt, och med all rätt får
Bernadette med sin oskuldsfullt intensiva
övertygelse triumfera över dem. Men sedan får
hon betala priset för sin egenart och möter
den utvaldas öde i klostret, där lidandena gör
den stackars varelsen till ett regelrätt helgon.
Extas och disciplinkrav, fromhet och sadism
sammansmälter här på ett kusligt, osunt och
ganska upprörande sätt. Som uppbyggelse är
det verkligen i många avseenden mer än
tvivelaktigt.
Men onekligen: det finns psykologiskt och
satiriskt starka grepp i filmen, det finns
ypperlig skådespelarkonst och mörkt suggestiv
miljömålning.
Hur skickligt Hollywood är att smyga in
sagoprägeln, den publika schablonromantiken
i en skenbar verklighetsskildring visar Madame
Curie. Filmen vill vara ett biografiskt
äreminne över den stora vetenskapskvinnan,
hennes trofaste make och deras märkligt idealiska
äktenskap. Det är dock inte utan att denna
hyllning till den vetenskapliga heroismen och
genialiteten främst blir en lovsång till den
idylliskt medelmåttiga borgerligheten. Men
skickligt är det gjort, i en mjukt glidande stil,
där allt är behagligt att betrakta och påtagligt
nog men ändå inte riktigt verkligt. Först:
föreläsningssalar, laboratorier, ett
gammaldags lantställe kring det blivande paret, den
vackra och arbetsivriga unga polskan och den
litet bortkomne, trevligt svartskäggige
professorn. Därefter: en tioårig gemensam
strävan för att upptäcka det nya grundämnet
radium, hårt arbete i ett eländigt skjul,
lyckliga vilostunder dessemellan, ibland en glimt
av trötthet och tvivel, och så triumfen:
radiumfläcken som lyser genom nattmörkret
från botten av en till synes tom skål. Slutligen:
den utstuderat känsloknipande olyckan,
mannens död mitt emellan de privata hj
ärteangelägenheternas juvelerarebesök och den
vetenskapliga framgångens officiella fest. Greer
Garson och Walter Pidgeon, det redan
topp-tränade idealparet, passar utmärkt som
makarna Curie i detta arrangemang: de verkar
goda, fina och sympatiska och ser inte direkt
obegåvade ut. Men det är inte annat än in-
Sdngcn om Bernadette. •— Madame Curie. — Livbåt. — Hjältar dö aldrig. — De stulo mitt land. — Månen har
Sätt ned. ■— På väg till Marseille. —• På uppdrag i Moskva. — Gasljus. ■— Phantom Lady. — Kvinna utan
samvete. ■—- Väninnor. — Det hände i morgon. — Det började i Berlin. ■— De lyckliga ären. ■— Mellan två
världar. —- Vildfågel. — Hets. ■— Flickan och djävulen. — Den osynliga muren. — Räkna de lyckliga stunderna
blott. — Jag är eld och luft. —- Och alla dessa kvinnor. — Stopp! Tänk på något annat.
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
