Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fi l m kröni k a
anhängarna försöker överta ledningen. Olika
slags stridsbilder smälls upp i svepande fresker
och formligen piskar åskådaren i ansiktet med
sin realism. Människoporträtten är
summariska men kraftfulla, psykologin lider bara
av slavisk lydnad under den propagandistiska
patriotismen.
Samme regissör har givit något av
äventyrs-filmens fart och spänning åt den amerikanske
ambassadören Davies’ upplevelser i Europa
av förspelet till andra världskriget: På
uppdrag i Moskva. I snabba bildrapsodier,
stundom i expressionistisk montagestil, givs
där en inblick bakom många fasader, en
inblick som är påfallande välvillig när det gäller
Sovjetunionen. Tydligen har filmen
tillkommit för att undanröja framför allt de
amerikanska fördomarna mot Sovjetryssland som
framtidsduglig ståt och önskvärd allierad.
Tyvärr är sanningshalten inte genomgående så
övertygande, och när fakta inte ter sig
särskilt uppmuntrande bättras de på med
patetiska fraser. Men själva filmsorten är
avvikande och stimulerande: för en gångs skull
är det fråga om direkt, väsentlig verklighet.
Thrillerfilmen, något mitt emellan
skräck-och kriminalfilm, företräds med den äran av
alster som Gasljus, Phantom Lady och Kvinna
utan samvete. Ingen av dem är konstnärligt
betydande, men alla tre är mer än välgjorda,
med stegringar av makaber intensitet.
»Gasljus» gör ett viktorianskt londonhus till
hemvist för ett kusligt äktenskapsdrama, där den
abnorme mannen med raffinerad beräkning
försöker driva hustrun till vansinne. Det på
gastkramning anlagda förloppet blir
samtidigt bärare av all hemlighållen sadism och
psykisk tortyr som funnits i många instängda
äktenskap. Det ger, tämligen oförtjänt, en
viss symbolisk innebörd och fördjupning åt
filmen. »Phantom Ladv» är rätt illa
konstruerad men ställvis suggestivt utförd, med
obevekligt ekande steg och sexualhetsiga
trumvirvlar. »Kvinna utan samvete», efter en
roman av James Cain, har däremot en ovanligt
konsekvent konstruktion, med en kallhamrad
människoframställning som låter skrupelfritt
penningbegär och renodlad erotisk åtrå vara
vad de är.
En pjäs av van Druten ligger till grund för
Väninnor, en historia om två författarinnor
av tillspetsat olika sort. Den ena är en
framgångsrik fäsör, en vulgär hysterika. Den andra
är begåvad, klok, men kanske litet för ädel
och tålmodig. Miriam Hopkins och Bette
Davis laddar durkdrivet upp sina roller och
gör all rättvisa åt motsättningen mellan de
två kvinnorna. Men mera än film är det
välgjord teater med stjärnspel.
René Clair har åter gjort en film med ett
bisarrt uppslag och en fantasi som på samma
gång är arabeskartad, paradoxal och logisk.
Det hände i morgon rör sig om en journalist
som får läsa kommande dags tidning och
därigenom får veta en rad händelser innan de
inträffat. Bland annat får han läsa om sin
egen död och gör naturligtvis allt för att
undvika den, vilket lyckas på ett helt annat sätt
än han tänkt sig. Förloppet är en stimulerande
blandning av komedi, fars, parodi, karikerat
raffel och fantasifullt stiliserade typer. Man
har bara en känsla av att det hela är
omsorgsfullt uttänkt i förväg och det tar bort något
av omedelbarheten.
Den engelska filmen har inte riktigt
infriat förhoppningarna från förra säsongen.
Den starkaste saken, Det började i Berlin, lider
av en fatal klyvnad i själva inställningen till
sitt ämne. Enligt originaltiteln syftar den på
tecknaren Lows satiriska seriefigur överste
Blimp, en reaktionär gentlemannamilitär av
den sort som kverulerar i Times’
insändarspalter. Men i filmen förskjuts hans typ till
oigenkännlighet och satiren förvandlas till
äreminne. Man får följa honom som ung
löjtnant från boerkriget på egenmäktigt uppdrag
i Berlin, sedan genom första världskriget,
genom efterkrigstiden där årtalen markeras av
väggarnas uppstoppade storvilthuvuden, fram
till det nya kriget där han som vitmustaschig
hemvärnsgeneral råkar ut för en förarglig
malör. Man finner honom obetalbart engelsk
i sin vinnande irrationalitet, sin litet löjliga
halsstarrighet, sin hämmade förtegenhet, sin
mycket civila tveksamhet och heshet. Många
scener är utformade med excentriskt humör
och elegant nonchalans, gärna med en
egendomlig brytning mellan idyll och satir. Sättet
att berätta är frigjort och nyckfullt, med
spirituella turneringar och djärva övergångar.
Ställvis verkar filmen faktiskt improviserad,
det är det originella och intressanta med den.
Men samtidigt hör det ihop med dess svaghet:
splittringen, det bristfälliga genomförandet.
De lyckliga åren, framställd under Noel
Co-wards ledning, berättar om en
småborgarfamiljs tillvaro under de tjugu mellankrigsåren.
Intresset för denna familj är välvilligt men
påfallande närgånget, med avlyssnande av
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
