Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Selma Lagerlöf och Ida Bäckmann. Av Walter A. Berendsohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Selma Lagerlöf och / d a B ä c km ann
A v Wa 11 er A. Berendsohn
Mitt liv med Selma Lagerlöf skildrar Ida
Bachmann på grundvalen av brev och
samtal sina förbindelser med härskarinnan på
Mårbacka, vilka från det första mötet vid
världskongressen för kvinnans politiska
rösträtt i Stockholm 1911 fortsätta till Selmas
död 1940, alltså över nära tre decennier. I sin
ursprunglighet och uppriktighet döljer hon
ingalunda att det hela tiden rådde starka
spänningar mellan dem. Selma Lagerlöf var
länge kylig, reserverad, sluten, ja ofta
avvisande. Ida kallar väninnan Svalört, till en
början med en underton av förebråelse, men gav
sedan en kärleksfull tydning åt detta namn.
Icke sällan läser hon Selmas brev med djupa
suckar och klagar över att hennes egna inte
bli lästa med uppmärksamhet, hennes frågor
inte besvarade. Selma kastar enligt Idas
mening bort tid på allt och alla, men åt henne
tillmätes den knapp. Vid deras
sammanträffanden (under många år mycket sällsynta)
upplever Ida ofta bitter besvikelse därför att
Selma viker undan för samtalen om Fröding,
vilka ligga henne själv så varmt om hjärtat,
ja många gånger reser hon sårad och
uppbragt sin väg. Hon är på intet sätt
påträngande; tvärtom förklarar hon sig gång efter
annan villig att avstå från brevväxling och
besök, därför att hon finner det outhärdligt att
Selma så avmätt håller henne på avstånd. Men
om och omigen då spänningen dem emellan på
detta sätt nått höjdpunkten, ger Selma
väninnan bevis på uppriktig tillgivenhet, låter
henne komma ett steg närmare och fängslar
henne på nytt och starkare vid sig. Under de
sista åren blir deras förhållande, om det också
ingalunda saknas kännbara störningar, dock
mycket innerligt. Om man kunde tyda denna
långvariga spänning mellan de båda
kvinnorna skulle man utan tvivel få en djup
inblick i deras väsen och, vad som tycks mig
ännu viktigare, i strukturen av deras litterära
verk. Lösningen av uppgiften förefaller mig
icke omöjlig på den föreliggande bokens grund.
Selma Lagerlöf ingrep ju 191 x avgörande i
Ida Bäckmanns liv, i det hon löste hennes
inre forstening i bitterhet och hat inför
hennes största upplevelse, tiden tillsammans
med Gustaf och Cecilia Fröding, och
förvandlade den till en ny kärleksfull anknytning ur
vilken som första frukt Frödingsboken
mognade. Men Selma hade då två vänner. Sophie
Elkan och Valborg Olander: »Jag har det så,
att när jag behöver hjälp, bjuder jag hit
fröken Olander, och när jag vill ha roligt,
bjuder jag hit fru Elkan», säger hon 1913 till
Ida; så furstligt förfogade också Goethe över
människorna i sin omgivning. Valborg
Olander offrade hela sitt liv i den beundrade
väninnans tjänst, Sophie Elkan stod gentemot
henne som charmerande personlighet,
självständig och anspråksfull. Båda voro
oumbärliga för Selma, och hon bragte gärna
vänskapen de offer som sådana förhållanden städse
pålägga. Elin Wägner har i sin Lagerlöf-bok
omsorgsfullt sammanfört allt som skall bevisa
hur hårt vänskapen med fru Sophie tyngde
den stora författarinnan, så att man får en
ganska ofördelaktig bild av väninnan. Det är
utan tvivel oriktigt för Selmas del, ty för
henne betydde Sophie outsägligt mycket;
Elin Wägner har uppenbarligen aldrig känt
den förtrollning som den högt kultiverade,
världsvana storstadsjudinnan utövade, men
Selmas syster, fru Gerda Ahlgren i Falun,
talar ännu idag med stor värme för henne.
Selma Lagerlöf gav Ida Bäckmann i ett långt
brev av den 17 juli 1927, alltså efter sexton
års bekantskap, en förklaring på sin
egendomliga hållning; i detta nämns inte Valborg
Olander, men Sophie Elkans svartsjuka
anföres som grund. Då Sophie avlidit 1921 och
förhållandet till Ida sedan dess inte väsentligt
hade ändrats, måste denna bekännelse vara
högst otillfredsställande för henne. Själv
uttalar hon flera gånger sin förmodan att Valborg
Olander av svartsjuka söker hålla henne borta
från Selma.
I två brev av den 14 och den 20 mars 1931
avlägger Selma en ny bekännelse då Ida
fordrar klarhet. Medan Selma inom sin
bekantskapskrets ivrigt försvarade Idas Frö-
Ida Bäckmann: Mitt liv med Selma Lagerlöf. 1—2. Bokförlaget Norden 1944.
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
