Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Selma Lagerlöf och Ida Bäckmann. Av Walter A. Berendsohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Selma Lagerlöf och Ida Bä ekmann
känner stundom att vi spraka och hjälpa
varandra som förr.» Och ur detta manuskript
läste hon upp en bit för väninnan under det
sista besöket på Mårbacka i början av januari
1940!
I augusti 1939, då de båda väninnorna
tillsammans firade Gustaf Frödings födelsedag
på Mårbacka, försökte Selma föra väninnan
närmare sin egen diktning; hon lät Ida läsa
upp den lilla berättelsen »Gravskriften». Jag
hade från början tänkt mig gången av
innehållet annorlunda, förklarade hon, men hur
jag strävade emot, måste jag slutligen ge
efter för anden, som ledde mig. Till slut sade
hon: Per Hallström anser också den historien
för den bästa jag skrivit. Han yttrade till
och med: »Du förstår nog inte själv, hur
fulländad den är.» Ida förstod inte fullt att
Selma åter fordrade respekt av henne för sitt
väsens och sin diktnings innersta lag; ty
medan hon läste om moderns känslor för sitt
döda barn distraherades hon helt av tanken
på vad hon själv skulle känna vid Selmas död,
från verket alltså till den ovidkommande
egna upplevelsen. Selmas försök misslyckades.
Selma Lagerlöfs hela diktning vilar utan
tvivel på religiös grund. Man skulle kunna
kalla de flesta av hennes arbeten uppbyggliga
historier, om inte massproduktionen av dessa
varor i den kyrkliga propagandan givit
begreppet en nedsättande innebörd. Men inom
religiositetens vida rike finns det oräkneliga
möjligheter. Elin Wägner har i sin bok
samlat allting om Selma Lagerlöfs förhållande till
den översinnliga världen. Selma Lagerlöfs
mänskliga bild har därigenom utan tvivel
fördjupats. Men diktaren Selma Lagerlöfs
innersta lag är dock, att för henne är inte den
personliga upplevelsen, inte ens närmandet till
den översinnliga världen, till de dödas själar
och till Gud, tillvarons huvudsakliga innehåll,
utan fromhetens förverkligande i gärningen,
mild mänsklighet, barmhärtighet, tapper,
verksam människokärlek. Detta är den
religiöst underbyggda lära som hon förkunnar.
I sin diktning ställer hon mer än en gång den
extatiskt stegrade religiositeten, som rycker
bort människorna ur deras verksamma liv,
såsom främmande för henne själv i ogynnsam
dager, till exempel i Jerusalem, Zacharias
Topelius, Charlotte Löwensköld, Anna Svärd.
Det åskådligaste exemplet är att finna i
Jerusalem: den jordbundne, rotfaste Ingmar
räddar kolonin i Jerusalem, bland annat genom
att han uppmanar den att åtaga sig betalat
arbete, vilket den hittills hade förkastat.
Selma Lagerlöf gestaltar inte sin egen
upplevelse, träder i sin diktning personligen
tillbaka bakom detta humanitetens budskap.
Detta ger hennes litterära verk den fasta
bundenheten vid det timliga och jordiska
trots dess starka inslag av det vidunderliga.
Hennes diktskapelser äro mera besläktade
med de folksägner och legender som stå
verkligheten nära än med folksagorna som föra
oss bort i det hinsides. Ur den tjänande
hållningen uppkommer den konstnärliga harmoni
som har sin grund i själens jämvikt. Den
ger också hennes levnadslopp den orubbliga
kontinuiteten. Hon är livets tjänare.
Mårbacka bygger hon upp till minne av den
älskade fadern för vilken detta inte ville
lyckas. Då Ida Bäckmann förebrår henne att
hon själv besvarar alla de dagligen
inkommande tiggarbreven, så säger hon alltid bara:
det hör till! Det hör till hennes tjänst hos den
nödlidande mänskligheten, och hennes
samvete plågar henne vid varje avvisande svar.
Då hon uppträder offentligt sker det för det
mesta i stora sociala frågors tjänst. Hon bär
i frivilligt tjänande en övermänsklig börda
ända in i sin sena ålderdom. En inre lag
formade hennes världsåskådning och
bestämde hennes livsföring och hennes handlingar
liksom hennes diktning.
I ett brev av den 15 mars 1939 skriver Ida
med klar insikt: Dig kan jag aldrig gripa tag
om. Din värld är inte min. Jag kan förstå
dig till en viss grad, men inte med glädje. ■—•
Den andliga nödvändigheten i Selmas hela
liv och skapande förstod hon inte.
Ännu ett belysande exempel på den
diametrala motsättningen i dessa båda kvinnors
liv. Selma skriver den 30 januari 1938: Jag
är ledsen i dag därför att jag just fått höra.
att min gamla vän och seminariekamrat
Matilda Widegren har drabbats av
hjärnblödning . . . Då jag först råkade henne var
hon så till sägandes intellekt, ett ofantligt
gott huvud med oändlig kunskapstörst. Men
under livets gång har den litet torra
förståndsmänniskan fullständigt förbytts till
hjärtemänniska. Så är det hon som skapat »Ro»,
de två stora hemmen för gamla lärarinnor på
Lidingön och på Kungsholmen. Sedan har
hon arbetat för fredssaken några år, men nu
sist har hon mest arbetat för att med råd och
upplysning hjälpa sådana, som kommit vilse
i livet. Och nu har hon stupat på sin post.
-—-På detta svarar Ida: Jag har haft tjogtals
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
