Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Fredrika Bremer i Grekland. Av Åke Åkerström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Åkerström
för haremsinstitutionen (ehuru händelsevis
den turk hon besökte levde i engifte). Jag
ber att få citera följande med dess
förtjusande kvinnliga final:
. . . Turken allena synes mig en rätt värdig och
vacker gestalt; men turken i sin familj liknar
en tupp bland hönsen, och förlorar all sin
»prestige» . . . Medan jag så tänkte med just inga
vänliga känslor för Achmed Aga, som i andra
hörnet av soffan lugnt rökte sin pipa, märkte
han, att solen, som sken in genom fönstret, blef
mig besvärlig. Han steg upp och släppte ned
förhänget. Detta drag af manlig uppmärksamhet
rörde mig och lät mig tänka, att han var mindre
turk än han syntes.
Ett par gånger berör Fredrika Bremer
ett ämne, som hon redan tidigare
intresserat sig för, arbetets rationalisering. Att hon
skulle få anledning att också ta upp detta
i det gammalmodiga Grekland, var väntat.
Hon besöker en vingård och ser ett lag
vintrampare i arbete:
Den oskyldiga grekiske ägaren till denna
vinpress, som icke anade huru den upprörde mig,
bjöd oss att sitta ned och smaka af drufvorna . . .
De stackars tramparne i vinpressen sågo äfven
rätt bedröfliga ut vid deras ganska mödosamma
arbete, som kom mig att tänka: »Lefve
machi-nerna!»
I en oljefabrik gör hon följande reflexion,
som man torde notera:
Men machinerna och menniskorna äro ännu i
Grekland främmande för hvarandra, och i
oljefabriken liksom i silkesfabriken, saknar jag det
som gör fabriken aktningsvärd: snygghet,
ordning, omsorg om arbetslokalen och
arbetspersonalen.
I politiska frågor är Fredrika Bremer av
skäl som ovan antytts trots sin fria syn
något reserverad. Hon delar grekernas
beundran för England (»Englands ordnande
hand»). Hon tecknar därjämte med största
sympati bilden av konung Otto såsom
person men är samtidigt klart medveten om den
allt svårare ställning denne och hans
regering intar. Just 1860 blevo krissymptomen
särskilt tydliga, och både av samtal och i
pressen erfar hon den kompakta opposi-
tionen mot regimen. Man anklagar
regeringen för att sätta sig över de
demokratiska principerna, att bibehålla odugligt
folk i ledande ställning, dirigera valen
o. s. v., »och en mängd skribenter skrika
ovett mot konungen». Endast i ett
avseende protesterar hon öppet mot dessa
opinionsyttringar, nämligen mot
aktivisternas grande idée, marschen mot
Konstantinopel.
Med utomordentlig entusiasm ser
Fredrika Bremer på frihetskriget självt och på
dess hjältar. Hon träffar en del av dem
ännu i livet; de njuta nu sitt otium med
titlar av generaler och amiraler och ha med
åren fått hjältedådens och äventyrens hela
skimmer över sig. Hon relaterar från en
hovbal:
Englands unge prins, Alfred, gör emellertid
solsken i Athen. I går gafs för honom stor bal på
slottet. Bland gästerna var äfven jag. . . . Bland
männerna lärde jag känna några Palikarer (tappre)
från frihetskriget, som sades ha kommit på balen
enkom för att se den unga engelska prinsen. Så
den gamle general Metaxas, så ock general Bulgaris
(i albanesisk drägt) och den mainotiske
generalen Plapotas, en värdig son af gamla Taygetus,
kraftig ännu som en ekstam, med håret tvärt
afskuret öfver pannan, men hängande ned långt
utåt ryggen, en bred silfverbroderad gördel om
lifvet, och med mera af bonden än af hofmännen
i sitt utseende . . .
Hon skälver av glädje den dag hon får
besöka en av de verkligt stora och
namnkunniga, sjöhjälten Konstantin Kanaris,
nu i amirals rang och värdighet. Jag
refererar detta parti, dels därför att det gäller
en hjältefigur av ovanlig kvalitet, dels
därför att han praktiserade det grekiska
frihetskrigets hemliga vapen, »brännaren» —
och det med effekt.
Jag har med fru H(ansen) under den vänliga
m:r Hills anförande gjort besök hos den gamle
sjöhjelten Konstantin Kanaris. Sedan jag i
Zinkeisens historia uppfriskat mitt minne af hans
bedrifter under frihetskriget, önskade jag att
bringa honom min hyllning, samt af honom sjelf
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
