Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Fredrika Bremer i Grekland. Av Åke Åkerström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Åkerström
i brännaren tid att kasta sig i små, snabbseglande
båtar och hastigt aflägsna sig från scenen för
ödeläggelsen.
Med en eld, som genomträngde hela hans
väsen ända till fingerspetsarne och lät hans ögon
synas vilja springa ur hufvudet, beskref Kanaris
scenen under den mörka juninatt, då han, i
midnattens stund, lyckades haka sin brännare
fast vid Kapudan-Paschas skepp och antända det.
(Att han och hans tappra kamrater genom
nattvardens begående invigt sig till denna bedrift,
såsom till döden, det berättade icke Kanaris.)
Stor-amiralen och hans folk hade just firat fastans
upphörande och den stora Beirams-festens
inträde med en bacchanalisk måltid, och lågo
försänkta i djup sömn, då de väcktes av Kanaris’
brännare, men för sent. Brännaren hade redan
antändt skeppet, och kort derpå sprang detta
med amiralen och 2000 man i luften . . .
»Har ni aldrig vid dessa tillfällen känt någon
fruktan?» frågade jag. »Fruktan?» återtog leende
den gamle hjelten. »Sådant kommer oss ej i
sinnet, faran eldar oss. Skotten och braket äro
som musik. Hvarje bedrift med min brännare
var mig en högtid, och jag vore färdig, hvilken
stund som helst, att utföra en sådan igen.»
Med »brännare» menades, som förstås av
det ovanstående, en liten båt med en
kraftig sprängladdning, som fördes fram och
hakades vid det skepp, som skulle sprängas.
Brännaren övergavs i sista stund av sin
besättning. Man har tidigare betecknat den
som föregångare till torpedbåten: i dessa
yttersta dagar kunna vi konstatera, att
den både till idé och konstruktionsprincip
överensstämmer med en typ av stormbåt,
som nyligen omnämnts i piessen. Aschling
nämner om »brännaren»:
Det är alltid frivilliga, som medfölja
brännare-fartygen; innan de gå ombord, annamma de
Sakramentet, emedan de anses som förlorade.
Högst på 2: ne kablars längd från flottan påtända
de brännaren och söka att rädda sig uti en liten
båt, som åtföljer fartyget. Ibland lyckas dem att
undkomma, men oftast finna de der en ärofull död.
De tider Fredrika Bremer ej befann sig
på resor utanför Athen, gick hon ofta upp
till Akropolis där vinden, luften, ljuset
och havet eggade hennes sinnen. Hon
fäster sig föga vid de antika lämningarna som
sådana, även om mästerverken lågo kring
hennes fot, det är mera visionen av det
liv som en gång rörde sig däruppe, som
lockar hennes fantasi. Däruppe tar hon
ock sin sista afton i Athen det vemodiga
avskedet:
Under en skön afton steg jag för sista gången
upp till Akropolen. Mer än en gång, när jag från
Parthenons-templet sakta vandrat över
borggården, och genom propyleernas pelare-port
blickat ut över Athens minnesrika kullar och
kustland och öfver det ö-rika hafvet, belyst af
aftonsolens strålar, har jag tänkt mig huru det
varit en Solon eller en Perikles till mods, när
de ur denna marmorborg, full af Athenska
snillets och heroismens monumenter, denna
underbara höga stad, som de grundat, skådade ut
över den sköna jord, som de behärskade genom
snillets och den moraliska kraftens, lika mycket
som genom vapnens makt . . .
Hennes tankar gå vidare till Perikles
som person och statsman och hans kärlek
till Aspasia:
Först när solen gått ned, lemnade jag
Akropolen för att — aldrig mera återvända dit. Mig
syntes dock, att jag denna afton plockat dess
ädlaste frukt, fattat dess skönaste saga: Perikles,
hans lefnad och hans kärlek.
Hennes obundenhet i den ingående
rekonstruktionen av det klassiska Athen ända
ned till Perikles’ hemliv sammanhänger
givetvis med dristigheten i tidens
historiska roman, och förbluffande är ej heller
att Perikles till slut blir en plikttrogen
ämbetsman i sin dagliga gärning. Hela
detta parti blir ett provstycke borgerlig
realism: »För honom fanns det blott en
väg, den man såg honom dagligen vandra,
från sitt hus till Prytaneum (regeringens
säte) och sedan, då dagens arbete der var
slutadt, från Prytaneum åter till sitt hus,
der han återfann sin maka.» Sådana
rekonstruktioner av antik miljö — över
vilkas fåfänglighet vi nu bättre våga döma —
inta dock på intet sätt någon central plats
i dagboken. Därtill var hennes sinne alltför
fullt av dagens händelser.
Ur det överväldigande rika dokument,
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
