Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Kris för naturforskaridealet. Av Ragnar Granit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kris jör naturforskaridealet
låg värdena på det religiösa planet. Inte
ens tidens vetenskapliga modenöje,
samlandet av naturaliekabinett, finns till blott
för sin egen skull utan tjänar
naturvetenskapens allmänna huvudsyfte: att ge
människan tillfälle att »här åskåda Hans verk,
då hon under denna betraktelsen och i
denna sin skyldighet äfven måste se och
finna den alsmäktige Gudens oändeliga
vishet». Utvecklingslärans skapare voro
ute i samma angelägna ärende, ofta nog i
harnesk mot sin tids teologi. Men
värde-lära är bara ett annat namn för det som är
väsentligt i humanismen och i denna
bemärkelse var det gamla
naturforskaridea-let en naturvetenskaplig humanism.
Utvecklingsläran har också mäktigt ingripit i
etikens utformning från åttiotalet framåt.
Denna synpunkt ger utvecklingslärans
män ett levande intresse ännu i dag, ty
med rätta anmärker William James, att
till människans intressantaste egenskaper
hör idealen och övertron. Vår tids beska
randanteckning till denna anmärkning
kommer från Bertrand Russell utan att denne
därmed skulle ha avsett eller ens känt till
James’ yttrande: »What we believe we
believe owing to animal faith, and it is
only our disbeliefs that are due to science.»
Russell får nu träda fram inför skranket
som vår tids representant. Har är på en
gång stor vetenskapsman, tänkare och
praktisk idealist. Omdömet om hans
vetenskapliga gärning, som faller inom
matematikens logik, kulmen inom
naturvetenskapen kan man säga, är byggt på fackmäns
uttalanden. Bertrand Russell förenar en
hård skolning inom en svår och exakt
disciplin med lyhörd vakenhet för
människans problem och med rik livserfarenhet.
Han är modern och gammaldags på en
gång, modern i sin långt drivna
specialisering, gammaldags i sin universalitet som
personlighet. Mången, som läst Russells
fängslande skrift, The Scientific Outlook,
har säkerligen stannat en stund i efter-
tanke inför dessa häftiga och nästan bittra
rader:
When I come to die I shall not feel that I
have lived in vain. I have seen the earth tum
red at evening, the dew sparkling in the
morning, and the snow shining under a frosty sun;
I have smelt rain after drought, and have heard
the strong Atlantic beat upon the granite shores
of Cornwall. Science may bestow these and other
joys upon möre people than could otherwise enjoy
them. lf so, its power will be wisely used. But
when it takes out of life the moments to which
life owes its value, science will not deserve
admiration, however cleverly and however
elab-oratety it may lead man along the road to
despair. The sphere of valnes lies outside science
(kursiv R. G.), except in so far as science
con-sists in the pursuit of knowledge.
Det är inte att misstaga sig på den
lidelsefulla tonen. Det är skrivet en domedag.
Någonting är galet, det lyser fram mellan
raderna, men vad? Till en del kan det vara
missbruket av naturvetenskapen i vår tid
i de onda makternas tjänst. Men det är
mera än så. Russells uttalande har här
valts såsom symtom på den känslomättade
spänningen i en inre konflikt, som mången
naturvetenskapsman erfarit men kanske
inte alla sökt reda ut i ord. Den kan tolkas
som en kris för naturforskaridealet, det
gamla ideal, som skildrades i anslutning
till Wells’ träffsäkra hyllningsrader till sina
lärares minne.
Naturforskaridealet är i dag hårt
beträngt. En del krav har kunnat
upprätthållas utan prutmån. Dit hör
sanningskravet, noggrannheten, hängivenheten,
friheten från flärd. Fortfarande måste mycket
av denna världens goda avskrivas, om
vetenskapsmannen skall undgå att förlora sig
i krusningen på ytan. Men utvecklingen
har tillfört ett nytt krav, som med varje år
som gått blivit allt hänsynslösare, hotande
att helt överväldiga den enskilde med den
arbetsbörda som det förutsätter. Det är
kravet på långt drivet tekniskt
yrkeskunnande, på behärskning av apparatur och
maskineri i en sådan skala, att det blott i
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
