Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Den slaviska världen och slavisk gemenskap. Av J. P. Hodin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den slaviska världen och slavisk gemenskap
Av J. P. Ho ain
Den som vill bli fri måste hålla all frihet kär.
Den som gör andra till slavar är själv blott en slav.
Jan Kollar.
II JN TREDJEDEL av Europas befolkning
består av slaver — ryssar, polacker,
tjeckoslovaker, serber, kroater, slovener, bulgarer,
ej att förglömma den minsta av alla slaviska
stammar, sorberna i Lausitz.
Låt oss taga slutet av första världskriget
till utgångspunkt. Vid denna tid blevo många
slaviska nationer politiskt fria. De som icke
blevo det stodo kvar som minoriteter, såsom
de lausitzska sorberna i Tyskland, jugoslaver
kvarboende i Italien, Österrike och Grekland,
lillryssar i Rumänien och slovaker i Ungern.
Österrike hade en tämligen stor tjeckisk
minoritet, Tyskland en något mindre av tjecker
och slovaker. De slaviska nationerna själva
hade andra slaviska minoriteter. Polen hyste
inom sina gränser både vitryssar och
lillryssar (ukrainare) med ett litet inslag av tjecker
och slovaker. Tjeckoslovakien hade lillryssar
och polacker, medan det i Jugoslavien fanns
en minoritet av bulgarer. Slaverna levde
kringspridda inom åtskilliga länder i
Central-och Östeuropa, och om icke ungrarna hade
trängt in på slaviskt territorium och
Rumänien icke funnits, skulle slaverna ägt
gemensamma gränser.
Slaverna äro delade i västslaver
(Tjeckoslovakien och Polen), sydslaver (Jugoslavien
och Bulgarien) samt östslaver
(Sovjetrepublikerna). Ryssar, ukrainare och vitryssar
utgöra tillsammans ungefär 145 800 000 enligt
folkräkningen 1939; polackerna och deras
slaviska minoriteter 27 563 000 enligt uppgifter
från samma år; sydslaverna uppgå till
15 700 000 (1940); tjeckoslovakerna till
10 322 000 (r93o); bulgarerna till omkring
6 078 000 (r943), och sorberna i Lausitz
räkna omkring 150000 (1900). Detta betyder
en folkmängd på omkring 205 613 000, en
siffra som blir större om vi räkna hela
befolkningarna i staterna och icke endast deras
slaviska invånare, det vill säga om vi
medtaga minoriteter som ekonomiskt och poli-
tiskt ha blivit införlivade med de slaviska
staterna.
Vilka gemensamma kulturella och politiska
band ha slaverna med varandra? Vad är
grundvalen för deras politiska och kulturella
strävanden? Den förste som använde ordet
panslavisk var en slovak, J. Herkel, i sin bok
Elementa universalis linguæ slavicæ (1826).
Benämningen upptogs i polskan och andra
språk under åren 1830—r848 och spreds
snart genom hela västra Europa,
huvudsakligen med anledning av tysk och ungersk
fientlighet mot Jan Kollår, den tjeckiske
skalden och humanisten, som levde från 1793
till 1852 och skrev en bok med titeln über
die literarische Wechselseitigkeit zwischen den
verschiedenen Stämmen und Mundarten der
slawischen Nation (1837).
I det stora hela kan man tala om
pansla-vismen som ett barn av 1800-talet. Det var
de slaviska nationernas träldom och lidanden
på den tiden som väckte slavernas
självkänsla, och detta befordrades av franska
revolutionens bärande ideer. Alla dessa slaver
levde under främmande herravälde. Ryssland
var det enda undantaget, men ej heller
ryssarna ägde någon politisk frihet under
tsarerna. Kulturellt uppvaknande är alltså
utgångspunkten för den medvetna striden för
slavernas frihet, deras längtan att bli
förenade, en längtan som fann sitt litterära uttryck
på många olika sätt men i grund och botten
var en och densamma —- en kamp för frihet.
Vi skola längre fram se hur den slaviska
självkänslan, i bitter kamp som den i dag är
mot den nazistiska pangermanismen,
inträder i ett nytt skede genom att till
frihetstanken foga demokratiska ideal uttryckta i
omisskännliga ordalag —- den sociala och
demokratiska humanismens ideal.
Känslan av deras ofrihet var för de
slaviska folken en av de främsta eggelserna till
slavisk solidaritet redan före Kollårs tid.
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
