Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Den slaviska världen och slavisk gemenskap. Av J. P. Hodin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/. P. H o di n
Palacky, förklarade: »Vi slaver förkasta och
avsky varje styrelseform grundad på våld
och som fått yttre laglighet. Vi vägra att
erkänna alla privilegier och
företrädesrättigheter, alla politiska ståndsskillnader. Vi fordra
likhet inför lagen utan undantag och samma
rättigheter och skyldigheter för varje
medborgare. Där det finns en enda förslavad
människa bland millioner andra, där finns
ingen verklig frihet.»
Detta var ett revolutionärt program för
sin tid. Om vi jämföra det med det alltyska
programmet, framstår tyskarnas rent
imperialistiska mål i ännu större kontrast mot de
slaviska idealen, frihet, demokrati och
humanitet. Franticek Palacky och Karel Havlicek
Borovsky avvisade bestämt tanken på en
politisk panslavism. Särskilt voro de
motståndare till panrussismen, till vilken vi
nedan skola återkomma, men de önskade
förena slaverna inom det österrikisk-ungerska
kejsardömet gentemot tyskt herravälde. Vid
tiden för den värsta reaktionen hölls en
etnografisk kongress i Moskva (1867) och ett
slaviskt manifest offentliggjordes. Ryssarna
hade sina egna tankar om slavisk gemenskap.
Det var Kirejevskijs, Chomiakovs och
Aksa-kovs ryska slavofili. Så tidigt som på
1850-talet kämpade M. T. Pogodin för tanken på
en politisk panslavism, det vill säga
sammanslutningen av alla slaver inom det ryska
rikets ram. Dessa slavofila ideer blevo
grundvalen för våldsamt reaktionära politiska
planer av tsaristisk-allrysk natur (Danilevskij).
Tanken var från början dödsdömd.
Ett ytterligare försök att åvägabringa
politisk enhet mellan slaverna under en
borger-lig-liberal »neoslavism» gjordes kort före det
första världskriget. Dess främste förkämpe
var den tjeckiske politikern Karel Kramar.
Det var han som försökte förbättra de
ryskpolska relationerna vid konferenserna i Prag
1908 och i Sofia 1910. Polackerna hade sin
egen panslavism. Det var den så kallade
polska messianismen vid mitten av
1800-talet, vars mål var icke blott att förena alla
slaver under Polens egid, utan också att göra
den polska katolicismen till verktyg för
världens frälsning. För denna politik voro
diktarna Adam Mickiewicz, Juliusz Slowacki och
Zygmund Kransiski huvudsakligen ansvariga.
Jugoslavisk illyrism, först förkunnad av
Lu-dovit Gaj, hade sina egna dunkla politiska
mål, men det är denna rörelse vi ha att
tacka för det serbo-kroatiska språkets enhet.
Låt oss nu kasta en blick på den
konferens som hölls i Moskva 1867. Ej heller pà
den tiden fanns det någon politisk enhet
mellan slaverna, och det var omöjligt att
upptäcka någon enande politisk tanke i någon
av tidens strävanden. Polackerna voro icke
närvarande vid konferensen. De stodo
politiskt i opposition mot ryssarna. Den ryske
tsaren följde icke någon slavisk politik. Även
vid en senare tidpunkt saknades en sådan
politik, såsom Masarvk påpekat. Just då
intresserade ryssarna sig för Balkans ortodoxa
slaver, men uteslutande för dem. Vi se härav
att den slaviska tanken var av mindre vikt
än religionen. Slavofilin vilade också i det
stora hela på ortodoxin. Eftersom denna
rörelse färgades av vissa
tsaristisk-imperialis-tiska ideer vägrade Masarvk bestämt att slå
mynt av tjeckoslavernas känslobetonade
ryskvänlighet. Han påpekade i sitt arbete om
världsrevolutionen att ryssarna under det
första världskriget icke hade några egna
slaviska planer. De utformade icke någon
slavisk politik, även om de skyndade till
serbernas hjälp. Denna handling var mera ett
uttryck för traditionell rysk politik på
Balkan än något annat. Tvärtom var tsarismen
avgjort antislavisk, vilket den visade då
Dalmatien avträddes till Italien. I olikhet med
Kramars oklara russofili gav Masaryk en ny
inriktning för den slaviska gemenskapen, dels
genom att ivrigt förfäkta dess sak vid de
många diplomatiska aktionerna till hjälp för
sydslaverna (aktioner som förberetts genom
österrikiska expansionssträvanden på
Balkan), dels genom sin skarpa analys av de
äldre formerna av slavisk gemenskap. Han
blev den förste pionjären för en praktisk
uppfattning av den slaviska gemenskapen,
grundad på hans klara insikt i de slaviska
folkens inbördes relationer och med
humanistisk filosofi som bärande idé.
Upprättandet av det Slaviska Institutet i Prag 1928
gav ett bestående uttryck för Kollårs dröm.
Vid Moskvakongressen 1867 framträdde
mycket tydligt skiljaktigheten mellan
tjeckernas realism, såsom den uttalats av Palacky
och Rieger (tjeckisk politiker och
skriftställare), och ryssarnas hållning. Riegers tal
innehöll följande yttrande:
Vi ha uttalat oss mycket skarpt emot
polackernas aktion (d. v. s. deras revolt 1863)
vilken vi betrakta som en olycka . . . och det
sätt på vilket de angripit er nation i skrift
betraktas av oss som en oerhörd orättvisa
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
