Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Promenad i »Bellmans Stockholm». Från Stadsmuseets minnesutställning. Av Arvid Stålhane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Promenad i »Bellmans Stockholm»
ha betytt för den vakne och fantasibegåvade
lille Carl Michael. Den blev hans barndoms
paradis. Och utanför den egna tomten fann
pilten ett strålande äventyrsland med berg
och backar, lustigt snurrande väderkvarnar,
karpdammar och tobakslador. Men tidigt kom
informatorer i huset, som vanligt var i
förnäma familjer, och Bellmans skolbildning
blev av det gedignaste slag. Väl ett dussin av
de olika läroböcker man vet att Bellman måste
ha läst, ligga här uppslagna i en monter, från
ABC-boken med sin tupp till Euklides
»Elementa». Bellman kom också någon tid till
Uppsala, där hans farfar, europeiskt berömd
professor i latin, femtiofyra år tidigare varit
universitetets rektor. Ett utsökt vackert
porträtt visar oss de förfinade dragen av den unge
lärde — han blev blott fyrtiofem år — iförd
den purpurfärgade rektorsmanteln. Han bär
stor allongeperuk och den vita långhalsduken,
löst knuten enligt dagens mod, är nerstucken
innanför den halvöppna västen av
guldbrokad. Efter farfadern tycks Bellman ha ärvt
den höga välvda pannan, liksom han
otvivelaktigt har vissa anletsdrag gemensamma
med morfadern, Michael Hermonius,
myndig kyrkherre i Maria och en av Stockholms
mest bemärkta präster, vilkens porträtt
likaledes är exponerat. Av föräldrarna finns ett
par större silhuetter, ej minst värdefulla
såsom varande bland de äldsta svenska
dater-bara porträttsilhuetter vi äga. Här hänger
också ett tidigt porträtt av Bellmans
ungdomsvän, greve Carl Bonde, vilken med greve
Johan Gabriel Oxenstierna — båda med
tiden riksmarskalkar — delar äran av att
genom dagboksanteckningar ha gett oss
strålande bilder av sextiotalets Bellman som den
ojämförlige skalden-sångaren i kretsen av
levnadsglada umgängesvänner ur den yngre
hov- och ämbetsmannavärlden.
I nästa rum finns icke en enda sak som
direkt har med Bellman att göra, och dock är
denna förtjusande rokokointeriör så
självskriven och ger så förtätat själva
tidsatmosfären i Bellmans dikt att den framstår som
den allra förträffligaste illustration till Lamms
hävdande av Bellman som
världslitteraturens mest lysande representant för
rokokolynnet. Allt erinrar här om vilken sällsynt
hög konstnärlig nivå heminredning och
konsthantverk nådde under denna epok. Allt
samverkar till en betagande enhet av färg och
form. Väggarnas målade tapeter med
herdescener à la Boucher bli som tavlor till Bell-
»Gustavianska salongen». Interiör
med. Per Krafft d. ä: s B elim
ans-porträtt, signerat 177g.
mans pastorala diktning. »Naturligt tänker
man på skönhet och behag, Som blandas för
vår syn i vackra penseldrag», säger herden
Cleon i Bellmans »Det lyckliga
skeppsbrottet». Det är skaldens Thirsis och Camilla,
Iris, Damon och Chloris, dessa sidenklädda
teaterherdar och herdinnor, som här
sorglöst fördriva tiden i ett drömlikt
parklandskap. Detta rum med sin karakteristiska
kakelugn i blåvitt på svängda träfötter, den
eleganta, bukiga byrån och de förgyllda
stolarna blir sålunda en manifestation av
Bellmans både dikt och verklighet. Emellertid
hade man, jämte tidens store arkitekt
Hårle-mans porträtt i kopparstick, som hänger här
i ett magnifikt avdrag, i detta sammanhang
även gärna velat se bilden av en annan
arkitekt, Bellmans barndomsvän Erik Palmstedt,
skaparen av Stockholms numera, sedan
Su-therska huset revs, enda egentliga
rokokoexteriör Börsen.
Som en övergång till Bellmans
gustavianska period följer nu ett avsnitt av
utställningen, som katalogen med ett Bellmanscitat
spirituellt kallar »Stolta stad!». I det
långsmala rummet har man här hängt ett
Stockholmsgalleri om ett tjugotal målningar. Först
14—Ord och Bild, 5‡:e årg.
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
