Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Promenad i »Bellmans Stockholm». Från Stadsmuseets minnesutställning. Av Arvid Stålhane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Promenad i »Bellmans Stockholm»
tande ser på den, som den tjusar och rör oss
i hans dikt. Genom statistiska kartor
åskådliggöres klart den sociala bostadsfördelningen
av Stockholms befolkning och hur det växande
arbetarproletariatet levde sammanträngt på
Söder mitt bland 290 krogar. Här hämtade
Bellman sina modeller bland gesäller och
fabriksflickor, av vilka de flesta arbetade
inom den på Söder dominerande
textilindustrien. Interiörer från hantverk och
industri, värdshus- och krogscener ger oss ramen
för deras liv. Hur deras vardagstillvaro i
övrigt tedde sig har Elias Martin älskvärt
fångat i en rad fjärilslätta lavyrer och
akvareller från gata och gränd, ofta försedda med
någon textrad, som originellt och tydande på
djup medkänsla ger talande inblickar i den
fattiges föga avundsvärda existensvillkor vid
denna tid. Hur de tedde sig sedan skaldens
trollspö rört vid dem visar kongenialt vår
mästare av den lätta handen och den
levande linjen, Yngve Berg, som särskilt för
denna utställning skapat ett fascinerande
typgalleri av åtta av epistlarnas
förgrundsfigurer. Redan tidigare vår förnämste
Bell-mansillustratör har Berg här skänkt oss en
serie, man kan väl säga porträtt, av
Fredman och hans pittoreska kumpaner, som man
vill hoppas för framtiden måtte bli deras
vedertagna typ. Så kan Chiewitz och
Dahlströms kulturhistoriskt oriktiga och plumpa
bilder, Eskilsons och Wallanders
teatermässiga typer i följe med Nermans omöjliga
dimfigurer äntligen träda tillbaka och
endast fortleva som representanter för de tider,
då man i Bellmansvärlden blott såg dess
burleska och alkoholdränkta misär eller
ytligt gjorde snarvackra tablåer eller rena
karikatyrer av den. Hur vackert är däremot inte
Fredmans oändligt trötta och resignerade
ansikte på Bergs teckning av honom, där han
liksom tvekande för handen till det
bräddade glaset — det sista: »Drick ur ditt glas,
se Döden på dig väntar.» Konstnärens vän,
den alltid saknade Gunnar Silfverstolpe, har
med rätta framhållit, hur Berg med Bellman
delar förmågan »att även åt framställningen
av mänsklig ömklighet och mänskligt elände
ge en fläkt av behag». Också härom talar
osökt denna bild. För Jergen Puckel,
världsmannen-charmören bland Bellmansfigurerna,
»en av skaldens allra yppersta gestalter», som
Levertin kallar honom, spelar givetvis
kostymen en mycket stor roll. På Bergs teckning
se vi honom också piruetterande i all sin glans
Jergen Puckel.
Lavyr av Yngve Berg. 1945.
med hatten chapeau-bas, bukett i barmen
och vita handskar. Kråmande sig som en tupp
är han balens hjälte och tecknaren ger oss en
rapp ögonblicksbild.
I den gustavianska konstnärsvärlden var
Bellman en gärna sedd gäst på äldre dar.
Sergel var hans vän och beskyddare,
bröderna Martin illustrerade ett par av hans
böcker och försågo liksom Hilleström många
av skaldens manuskript och brev med sirliga
vignetter. Den gamle Pilo lånade sig t. o. m.
att spela guden Silenus i det bacchuståg, som
utgjorde ett inslag i det versifierade
divertissement, varmed Bellman hyllade Sergel på
hans fyrtiosjunde födelsedag, vilken firades
ute i det fria vid Ulriksdal hos medalj
gravören Fehrman. Också Desprez, Masreliez,
Se-venbom hörde till denna krets och Sergel har
förevigat dem alla i lätt nedkastade
situationsbilder, vid spelbordet, kring
punschbålen, i Ehrensvärds salong etc. En rad av dessa
teckningar, ägnade att visa Bellmans
konstnärsumgänge, hänga, jämte Sergels
utomordentliga »charger» av skalden, i den passage
med sidoljus som för in till utställningens allra
heligaste, rummet med Bellmans
egenhändiga manuskript och andra reliker.
På hedersplatsen i fondväggens mitt hänger
där, mot en havsblå våd av mönstrat siden,
Sergels från Bellmans grav välbekanta
por-trättmedaljong av skalden. I sin tyvärr blott
fragmentariska självbiografi talar Bellman om
»den lager varmed man mig på medaljen
hedrat». Under hans livstid slogs emellertid
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
