Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmer
råde scenen »Fornforskare och flottare» låter
emellertid vår egen tids X i avsaknad av äldre
stenålder några pojkar i slyngelåldern fylla ut
hällristningar vid Nämforsen med brandgul
färg, allt medan forsens flottare dansa fram sin
arbetsrytm bland gullysande stockar. Ett
inslag av surrealistisk formsträvan möter hos
Sven Erixson i några bilder från familjens
barnkammare, t. ex. »Sverres julkrubba»,
medan kustbilder från Halland, stundom
genomdragna av en svart taggtrådsslinga,
vittna om sommarens ångestkomplex bakom
fägringen — »Skenbar idyll» kallade
konstnären en av dessa målningar.
Martin Emonds stora utställning i
Konstakademien faller inom bilddiktarnas rayon.
Liksom hos Sven Erixson spelar den
ohämmade bildfantasien en viktig roll för arbetet.
Den skånske målarens blod svallar dock
knappast så hetsigt som hos Aladdin från Tumba.
Lampans ande skaffar inte Emond allt han
önskar, men han har fått en skärva i ögat,
som hjälper honom till snabb och tveklös
verklighetsförvandling, utan att han behöver
släppa den rotfasta kontakten med den
skånska jorden. Där finns ett kärvt och
manligt grepp i de målningar, som ha
bondemotiv. Mjölnaren vid sin kvarn, trygg och
säker, det är något av ett självporträtt. Vin-
den blåser och bildkvarnen mai ömsom
drastiska, ömsom helt gripande och stort sedda
motiv, »Svältande», »Vid sorgehuset» och de många
av van Goghs förkunnelse bland gruvarbetarna
inspirerade bilderna, såsom »Predikare» och den
monumentalt hållna vinterbilden »Van Gogh i
Le Borinage». Emonds kolorit är allt annat än
insmickrande, ursprungligen var den dovare
än nu och den har fortfarande en tillsats av
fränt brungrönt och gulbrunt, som
förmedlar övergången till en mera klingande kolorit.
Men färgen har karaktär och ofta en
praktfull tyngd, som verkligen kan nalkas
sädesfältguldet och jordmusten hos den av Emond
högt skattade van Gogh — se t. ex. kärvarna
och potatisen i den massiva kompositionen
»Bondepar». Även den säkre »Mjölnaren» går
rakt mot åskådaren med något av
direktheten i den store holländarens porträtt. Det
vore dock i längden orätt mot en så god
målare som Emond att envisas med att ställa
upp honom mot ett världsnamn — han har
sin egen mycket personliga stil och det räcker
långt, då han av en givmild natur begåvats
med så ymnigt flödande fantasi. En
invändning måste dock till slut göras. Utställningen
var för litet sovrad, en strängare gallring
skulle med säkerhet bärgat ett starkare
helhetsintryck.
Karl Nordström. Vårvinter. Tuschteckning. 1885.
Direktör Thorsten Laurins samling.
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
