Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Två hyllningsdikter tillägnade Gustav v. Paykull. Ett litet bidrag till skandinavismens förhistoria. Av Bruno Lesch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två hyllningsdikter tillägnade Gustav v. Paykull
dernas intagningsceremoniel, måste hänföras,
icke till Jägerhorns, utan till Paykulls
litterära kvarlåtenskap.
I det mot sitt fall lutande svenska väldet
på ömse sidor om Bottenhavet har den unge
hovjunkaren sålunda som ordensstiftare gjort
en insats, vars idéhistoriska innebörd ej kan
missförstås, även om de reella politiska
verkningarna kanske inte äro direkt påvisbara:
han slog ett slag för den nya författningens
— och därmed det gamla rikets ■— »bestånd»
(= constance). En av hans förnämsta
inspirationskällor var härvid den nordiska
romantik, varom hans skrifter från denna tid
bära vittne. Och den förflyktigades inte, när
hans nitälskan för Gustavs regim snart nog
upphörde. Den sökte sig blott nya uttryck
i ett nordiskt ställningstagande, som var
förenligt med den nya oppositionella
ståndpunkten. Så måste tydligen Paykulls
rangplats i skandinavismens uppkomsthistoria
förklaras.
De första skandinavistiska trevarna av
någon betydelse utgingo som känt från
1790-ta-lets Danmark, och med detta grannrike voro
Paykulls förbindelser de bästa. Han hade ju
dragit sig tillbaka från sin ställning som
protokollssekreterare i utrikesexpeditionen, då
hans komedi »Ordensvurmen» på hertig Karls
tillskyndan år 1785 blivit förbjuden, och
därefter ägnat sig åt sina naturvetenskapliga
intressen, som kraftigt befordrades genom livlig
kontakt med danska kolleger. I en
opublicerad minnesteckning förvarad i arkivet på
Wallox-Säby, ett av hans gods, som
fortfarande befinner sig i ättens ägo, heter det
härom, att han vid sina besök i Köpenhamn icke
blott besåg »de märkvärdigaste museer och
samlingar» utan även gjorde »personlig
bekantskap med därvarande lärde, såsom
Fabritius, Sehestedt och Lund m. fl., med hvilka
han i scientifikt afseende underhöll en jemn
brefvexling». Och då det vidare säges, att han
med de stora samlingar han 1820 skänkte till
staten ville lägga grunden till »ett
Scandina-viskt Riksmuseum», så förefaller det som om
den nordiska tanken för hans vidkommande
blivit fördjupad redan genom detta
vetenskapliga samarbete med danskarna.1
Än kraftigare bör Paykull ha påverkats i
denna riktning av vänskapen med ett par
1 Friherre Gustaf v. Paykull har välvilligt berett
mig tillfälle att genomgå arkivet pà Wallox-Säby,
ell förmån för vilken jag härmed betygar min
uppriktiga tacksamhet.
danska litteratörer, tillhörande en krets, inom
vilken den nordiska gemenskapstron avsatte
sina första direkt påvisbara frukter. Både för
hans eget och denna författarklicks
vidkommande råder det för övrigt ett egendomligt
samband mellan den spirande skandinavismen
och — mordet på Gustav III! Genom den
föga danskvänlige konungens plötsliga
bortgång skapades ju onekligen bättre allmänna
förutsättningar för samförstånd mellan de
nordiska nabofolken. Och ett par av de s. k.
kungamördarna togo fasta på den sympati,
varav de möttes i Danmark, bosatte sig
varaktigt inom dettas gränser och kommo att
i sin mån bidraga till det närmande över
Sundet som varslade om nya tider. Den ene
var Paykulls svåger, den unge Karl Fredrik
Ehrensvärd eller Gyllembourg (Gyllenborg),
såsom han under landsflyktens år kallade sig
efter sin moder. I ett sammanhang, som jag
hoppas snart få tillfälle att närmare belysa,
omtalar han den kände kulturkämpen
professor Knud Lyne Rahbek som sin äldste
vän i Danmark. Kanske var det på denna
väg han introducerades i Peter Andreas
Heibergs familj, där både romantiska och
tragiska öden väntade. Huruvida det också var
han, som förmedlade bekantskapen mellan
Heiberg och Paykull, må dock lämnas osagt.
I Rahbeks »Erindringar af mit Lif» (IV, s.
474; V, s. 81) understrykes ju särskilt, att
Heiberg var Paykulls »gamle» eller, såsom det
en annan gång heter, »mangeaarige Ven».
Givet är dock, att den sistnämndes danska
förbindelser kommo att knytas fastare genom
Gyllembourgs försänkningar på andra sidan
Sundet.
Rahbeks nyss anförda vittnesmål om
gammal vänskap mellan Paykull och Heiberg
avges på tal om det tillfälle, då hederstiteln
»Skandiens Anakreon» lanserades. Som
bekant hedrades Paykull med detta epitet i en
år 1796 författad hyllningsdikt av Heiberg.
En del viktiga omständigheter i samband
härmed ha dock varit höljda i dunkel till
dag som är — emedan själva dikten hittills
lyckats undgå upptäckt. Den kände ivraren
för skandinavismen F. Bajer, som särskilt
bemödat sig om att utreda detta avsnitt i
rörelsens förhistoria, säger uttryckligen:
»Hværken visen eller noget nærmere om
dagen har det været mig muligt at finde»
(Nordisk Tidskrift 1869, s. 494). Och då dikten
varken upptages i Borchsenius—Horns utgåva
av Heibergs skrifter (1884) eller omnämnes i
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
