Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svenska porträttarkivets index. Av Georg W. Fleetwood
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg W. Fleetwood
Nordisk Rotogravyr. Den ursprungliga
planen att verket skulle omfatta endast två
delar har alltså för längesedan överskridits,
och med det överväldigande rika material,
som står till buds, har man att emotse
åtminstone ännu en del.
Det är synnerligen glädjande att detta
nyttiga och intressanta verk har kunnat
fortföljas så långt, att nu även det kungliga
bildmaterialet kunnat behandlas. De stora
ekonomiska svårigheter, som givetvis varit
förbundna med arbetets fortgång, ha kunnat
övervinnas tack vare frikostiga donatorer,
bland vilka i första hand H. M. Konungen ur
egen handkassa överlämnat anslag, och
sedermera verkets förläggare Nordisk
Rotogravyr mot visst ekonomiskt bidrag åtog sig
tryckning och distribution, sedan direktör
K. Bergström frikostigt lämnat bidraget.
Det är det svenska furstliga ikonografiska
beståndet från och med Gustav Vasa som nu
behandlats, dock har i den inledande
översikten även de medeltida porträtten fått sin
avdelning. Även om bevarade bilder av
svenska furstliga personer här, såsom författaren
anför, inte kunna förväntas i mera
överraskande grad återge personernas verkliga
utseende så är likväl denna avdelning mycket
intressant och kompletterar i hög grad
verket. I första hand fästa vi oss här vid de
vackra sigillen, som tack vare Gustaf Fleetwoods
förnämliga konserverings- och
avgjutnings-konst först nu i avbildning kunnat komma
till sin fulla rätt. Om dessa anför författaren
ett yttrande av Axel Romdahl, som kanske
förtjänar att återupprepas: »De icke blott
beteckna det yppersta i sin art inom landet,
utan ha rätt att räknas till eliten av den
svenska medeltidskonsten i det hela taget.» Då
beståndet av samtliga svenska kungliga
medeltida bildsigill säkert icke är så stort, skulle
man gärna velat se förteckningen här
fullständig. Sålunda finnes verkligen ett sigill
av Erik av Pommern, med bild av honom
sittande på sin tron.1 Men genom ett
beklagligt misstag är Eriks sigill (Avb. 9) ej
dennes, utan Kristoffer av Bayerns danska sigill.
Dock bör ju även hans sigill med full rätt
ingå i verket. Någon porträttlikhet kan ju
dock knappast här bliva tal om, dock måste
sägas, att så minutiöst noggrant som dessa
sigillbilder i alla detaljer äro utförda, skulle
1 Jmf. H. Fleetwood, Svenska medeltida
kungasigill II. Sthlm 1942.
det ej vara otänkbart om konstnären även
tagit hänsyn till de personliga dragen.
Med denna inledning har författaren dock
velat visa, att alla medel och allt till buds
stående material använts för att giva oss den
bästa möjliga framställning av våra svenska
kungliga personers utseende från tider så
långt tillbaka som man överhuvud taget kan
tänka sig få något som helst begrepp om det
personliga utseendet. Härvid har början
gjorts med sigillen och gravmonumenten för
att sedan fortsätta med medaljer, målningar
och gravyrer. Att man därvidlag i synnerhet
i äldre tiders bildframställningar ej alltid får
fram vad vi mena med ett porträtt, nämligen
en karakteristisk framställning av den
avbildades personliga utseende, klarlägges i
inledningen på ett instruktivt och målande
sätt. Enligt medeltida uppfattning fanns det
ofta ringa skäl att i bild bevara de förgängliga
personliga dragen hos en människa. På
gravbilden återgavs den bortgångne i
ungdomliga år så som man föreställde sig att han
skulle uppstå på uppståndelsens dag. På
sigillet, som var en symbol av makten, skulle
härskaren eller prelaten avbildas framförallt
så praktfullt och värdigt som möjligt,
sittande på sin tron eller ridande på sin häst.
Dock redan på 1200-talet kan man spåra
individualisering på bildskulpturen och på
mitten av r 300-talet framträda de tidigaste
kända målade porträttbilderna. Den förste
bland våra medeltidsregenter, som givit
eftervärlden en påtaglig porträttmässig bild av
sig är Albrecht av Mecklenburg, men först
med Kristian II och Gustav Vasa inledes en
sammanhängande svensk regentikonografi.
Det är med allra största intresse man tager
del av det samlade bildmaterialet i denna bok.
De skickligt skrivna historiska inledningarna
framför varje persons porträttförteckning
göra boken till en verkligt historisk
nöjesläsning. Aldrig förut har man kunnat på en
gång för sig själv samla ett så fullödigt
begrepp om en furstes personliga gestalt som
här. Den korta karakteristiken tillsammans
med de avbildade porträtten gör
framställningen så levande som gärna är möjligt.
Strömbom visar sig icke bara vara en skicklig
konsthistoriker, utan en framstående
historiker överhuvud taget.
Att ingå på en kritik av det stora
bildmaterialet skulle jag här varken vilja eller kunna.
Att felaktigheter och felbedömningar
förekomma är ofrånkomligt i ett så omfattande
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
